Faller

Faller neråt
Försöker fälla ut vingarna
men de bara flaxar mot min rygg
Brutna

Faller fritt
Marken rusar närmare
och vinden vrålar i öronen
medan ögonen tåras
trots slutna ögonlock

Och jag faller

Slungas ned, slungas mot natten
Alldeles snart
Jag spärrar upp ögonen mot fuktiga moln
av fartblindhet och skräck

Och hela jorden exploderar
när han blinkande öppnar sina ögon och ler

Tanke II

Tysta tårar i mitt inre
bildar strida strömmar
genom mitt hjärta.

I tystnaden finns trösten.

Under nymånen

(Kommentar: Ännu en novell som skrevs till Catahyas antologi/tävling, men på temat skräck.)

Med ett enda djupt andetag slog hon plötsligt upp ögonen. Långsamt hade hon känt livet komma smygande tillbaka till sin kropp, och nu var hon vaken. Den numera välbekanta känslan av hunger gjorde uppvaknandet bryskt och mörkret som tidigare sänkts över hennes sinne skingrades lika hastigt som om en stormvind hade löst upp dimman som svävade över en skogstjärn i gryningstimmarna. Hela hennes väsen var inställt på att skaffa föda när hon ljudlöst rörde sig genom rummet. Jordgolvet kändes svalt under hennes bara fötter och luften kändes mättad av dofter, mustiga dofter, som påminde om doften av jordkällare heta sommardagar. Trots det kompakta mörkret där inne gled hon utan misstag raka vägen fram till den tunga ekdörren, blankpolerad efter århundraden av händer, som gled upp med ett dämpat knarrande. Hon drog ett djupt andetag av den isande kalla luften och steg ut i skymningens dunkel.

---

Fotstegen ekade där hon i snabb takt gick gatan fram. Enstaka upplysta fönster skvallrade om att några få nattmänniskor fortfarande var vakna trots den sena timmen, och dimman hängde som i klasar runt lamporna som glimmade som ensamma stjärnor. Hennes andetag lät ansträngda i mörkret mellan husväggarna, för varje steg hon tog ökade pulsen tills den dånade som dundrande åska i hennes öron. Nu var hon nästan helt säker på att någon följde efter henne trots att hon inte hörde några steg bakom sig. Känslan av att vara betraktad kastade sig plötsligt över henne och efterlämnade en känsla av skenande panik. Bara ett kvarter kvar, bara ett kvarter… Nu sprang hon nästan förbi dörrarna, nycklarna skramlade där hon höll dem i ett fåfängt försök skapa en gnutta trygghet. Just som hon svängde runt det sista hörnet kom någonting rasande ur mörkret, och redan innan hennes kropp med skenande hjärta slog i de av regn våta kullerstenarna kände hon den kalla munnen mot halsen, och förstod.

---

Med en blick loj av mättnad såg hon hans varma gestalt smälta in i stadens skuggor. Leende för sig själv dolde hon sina blodröda läppar och kände den obefintliga pulsen dunka genom kroppen, flödande av liv. Han skulle aldrig minnas det, men han skulle bli hennes första och sista. In i evighetens underliga vindlingar och dunkla vrår skulle han följa henne. Han tillhörde henne – bara henne. Med en suck sprungen ur längtan och ett leende som avslöjade de spetsiga hörntänderna gled hon ljudlöst efter den försvunna gestalten. Endast den tunga tystnaden och stadens plötsliga stillhet avslöjade att rovdjuret än en gång var på jakt.

---

Den tunga dunsen åtföljdes av trampet av bara fötter som snabbt avlägsnade sig. Nu var tystnaden total. En kompakt, svart tystnad som bredde ut sig tills den fyllde upp varenda liten vrå av hans sinne, kallt sipprande in genom varje por, varje öppning, som spred en kyla utan like i hans lemmar. Tyngre och tyngre blev kroppen, tankarna fjättrades som i gyttja och blev tröga. När andningen äntligen upphörde var själens försök till vandring för länge sedan oskadliggjorda av den tunga tystnadens svärta.

---

En enda tanke snuddade hennes sinne innan hon lugnt föll in i drömlös sömn igen. Det är fullbordat.

Solens dotter

(Kommentar: Skrevs till en antologi/tävling på temat tecken i Catahyas regi, men kom inte med.)

Han låg ihoprullad på samma sätt som han legat sedan tidernas begynnelse. Den långa kroppen höll han snodd runt sina ben, och huvudet vilade på svansen. De tunga andetag han drog in syntes knappt, än mindre hördes de. För en åskådare skulle han ha tett sig livlös, ja, man skulle rentav ha kunnat missta honom för en sten, eller snarare en stenskulptur, om det inte hade varit för det svaga skrapande som hans högra tass åstadkom när den i takt med de osynliga andetagen drogs en oändligt kort sträcka över jorden där han låg.

Flickans ljusa lockar böljade ut över kudden där hon låg. Det svaga men klara skenet från ljuset bredvid sängen fladdrade över hennes fridfulla ansikte och hon sov en till synes lugn sömn, men kvinnan som satt i den knarriga gungstolen vid sidan om sängen visste bättre. En tår trillade långsamt nedför den gamlas kind för att slutligen falla ned på hennes knäppta händer. Det var inte längesedan flickan hade sprungit runt i skogen men nu låg hon där i sängen med pannan het av feber och ett varigt brännmärke på skuldran.

Han visste att tiden för hans uppvaknande närmade sig. Han hade börjat drömma stilla undanglidande drömmar. Små minnesfragment skimrade till i hans medvetande men sjönk genast undan när han sträckte sig efter dem, och för var gång det hände kände han hur hans sömn blev allt grundare. Förändringarna i kroppen hade kommit smygande så långsamt att han först inte lade märke till dem. Sakta, sakta hade hans färg skiftat från den gråa ton han alltid hade haft till en glänsande djupt grön nyans. Det svaga mönstret av guldglittrande fjäll som alltid hade prytt hans panna hade blivit så starkt att det nästan lyste av sig självt, och nu spelade månljuset som sipprade in genom grottans tak kittlande över hans glittrande kropp. Det skulle inte dröja länge till.

”Solriel, min flicka. Jag hoppades in i det sista att detta aldrig skulle ske.” Den gamla strök flickan försiktigt över den heta pannan, medan hon med darrig röst talade till henne. ”Men nu kan jag inte förneka det längre, du lämnar mig snart. Kommer du ihåg hur jag berättade sagorna om Solen när du var mindre? Det finns en ännu en berättelse, en som jag alltid hoppades slippa berätta… Legenden om Solens dotter.” Kvinnan suckade och slöt ögonen en stund. Flickan hade börjat vrida sig oroligt, ögonen rörde sig under ögonlocken och ansiktet blossade rött. Kvinnan samlade rösten igen, men flera tårar rullade nedför hennes haka. Hon började berätta.

Allt oftare drömde han nya drömmar, allt oftare såg han bilder av människor som levde tätt tillsammans. Kristallklara syner av barn som lekte, skog som vajade och vågor som långsamt rullade över sand. Drömmarna hade blivit längre, och mycket tydligare, även om de ibland inte alls kändes som drömmar. Ibland var det nästan som om han såg världen genom någon annans ögon. Hans medvetande hade på något sätt skärpts, och under de allra verkligaste drömmarna, de som han om han bara kunde få kroppen att lyda skulle ha kunnat ta ett kliv rakt ut i, kände han något eller kanske någon som sträckte sig efter honom.

”En gång för mycket länge sedan gick Solen ännu omkring på jorden och hans hustru Månen vandrade vid hans sida. Deras barn många och ystra, och alla var de mycket olika varandra. När några av dem var vänliga och tankfulla uppvägde andra det genom att vara vildsinta och obetänksamma. Vid denna tid levde också stora havsormar, fauner, drakar och andra varelser som idag bara lever i sagorna på jorden. Solens söner och döttrar hade alla sådana varelser till lekkamrater.

När de vuxit upp drog de tillsammans med sina följeslagare ut i världen för att hjälpa sin far att sköta den, men mycket av det de gjorde fick hemska följder för människorna. När ett solbarn av obetänksamhet orsakat stora bränder som ödelade många av människornas områden försökte ett annat släcka dem och lindra brändernas verkan med stora snöfall och stormar som istället för att hjälpa gav människorna mer problem. Många frös, och många svalt ihjäl. Vart barnen än drog fram fick människorna bekymmer.

Människorna klagade till sist hos Solen, som blev mycket bekymrad. Han förstod att hans barn ville väl men inte kunde förstå hur deras handlingar skadade människorna. Efter mycket grubblande beslutade han sig för att ta med sig sin familj och flytta upp till himlavalvet istället. Där skulle han kunna se hela jorden och med hjälp av sina barn kunna hjälpa jordens invånare bättre.

Solens yngsta dotter, Glädjen, bestämde sig för att stanna kvar på jorden utan sin familj. Glädjen var nämligen inte som de andra solbarnen. Hon saknade följeslagare, men besatt istället en vishet som de andra aldrig hade haft. Hon förstod att hon aldrig skulle kunna använda de krafter hon fått genom sin far utan att det skulle få hemska följder, så istället vandrade hon runt bland människorna och spred värme och glädje till dem.

Länge vandrade hon. Hennes far och mor och alla hennes syskon slutade vänta på att hon skulle återvända till dem, och de drog sig långsamt allt längre bort tills allt som syntes av dem var små ljuspunkter långt bort i fjärran. Där, i sitt nya hem, kunde de inte längre skada människorna, utan kunde leva som de ville tillsammans med sina vänner. Bara Solen och Månen stannade kvar i närheten för att turas om att vaka över Glädjen.

Glädjen själv upphörde aldrig att längta efter sina syskon eftersom hon inte hade någon att tala med, och en vacker dag upptäckte hon att människorna hade funnit andra källor till sin glädje och glömt bort henne. Då försökte hon återvända hem, men precis när hon skulle ta språnget upp på himlen snubblade hon och föll ner i en djup rämna i marken. Hennes kropp försvann i avgrunden, men hennes själ fångades upp av vinden som förde den runt bland människorna. Legenden säger att den dagen då Solens tecken syns i skyn, kommer hennes själ att födas på nytt och när tiden är inne och tecknet åter blir synligt kommer hon att kunna ta sig hem till sin familj igen.”

Kvinnan drog efter andan, gråten stockades i halsen och gjorde rösten grumlig. Flickan andades lugnare nu och såg upp på kvinnan med dimmig blick. Hon hade inte långt kvar förstod den gamla, som sträckte sig efter träspannen, tog upp den våta trasan och började badda flickans panna. ”Jag minns första gången du berättade om den där grottan och varelsen som sov där inne. Först då visste jag, trots att jag misstänkte det redan den natt då norrskenet ritade mönster på himlen, samma mönster som nu finns på din hud. Du har aldrig varit en vanlig flicka Solriel, aldrig. Du har spridit så mycket glädje omkring dig, men nu är det dags för dig att lämna mig och fara hem.”

Försiktigt torkade kvinnan varet från det underliga märket på skuldran. Det glänste som av guld, och huden kring det var alldeles sval. Flickan såg upp på den gamla. I hennes blåa ögon skymtade den oändliga visdom som kvinnan så ofta sett under flickans uppväxt.

”Tack.” Hennes torra läppar viskade fram ordet innan hon slöt ögonen och andades ut för sista gången.

När han äntligen slog upp ögonen stod hon där och väntade på honom. Solen som sken ner genom grottans tak fick hennes hår att gnistra och märket på skuldran att glänsa av guld, precis som det identiska märket på hans egen panna. När han kastade sig upp i luften för att landa på hennes axel sade blicken i hennes ögon allt. Tillsammans gav de sig av mot himlavalvet, flickan och den gröna blänkande lilla draken på hennes axel. Solens yngsta dotter hade återvänt till sin far.

I tystnaden.

Mina nakna tår klyver sakta vattenytan.
Det varma vattnet omsluter alltmer av min kropp
när jag sänker mig ner
Ett stilla kluckande bryter omgivningens tystnad
medan jag sluter mina ögon
Låter tankarna flyga
som svalor på vingar
men de kraschar som skadskjutna duvor mot asfalten
när det kalla vattnet väcker mig ur dvalan

Ett djupt andetag och plötsligt
hörs bara surret från mina tankar
och dunket från mitt hjärtas slag
blandat med suset från vattnet
Lätt. Tyst. Vackert.
Jag flyger, flyter, svävar.

Tills lungorna spränger är jag trygg här
på botten av badkaret.

Död (till minne av irakkrigets offer)

Du vaknar en morgon
du vet inte vad som har väckt dig
men du känner att något är fel
Huset känns dött, staden är tyst

Var är alla? Var är du?
Du hör något,
det kommer närmare och närmare
Ett dån och plötslig hetta,
ett skrik
Vem skriker?

Du skriker, huset rasar
I ruinerna syns en sängstolpe sticka upp
som spiran på ett kyrktorn
Allt är stilla, du har tystnat
Du har tystnat
för att aldrig vakna mer

Längre bort brinner ruiner,
dammet ryker
Av missilen som dödade dig syns inte ett spår

Kommentar: Skrivet första dagen av USAs anfall mot Irak.

En ond värld

Flickan springer på lätta ben
Pojken kommer efter, snavar på gren
Flickan stannar, har sett något glimma
Pojken reser sig och ser som i dimma
Hur flickans rörelser utlöser mina
Hur hon flyger i luften framför de sina
Flickan kommer aldrig att springa igen
Hon får sitta i stol med trasiga ben
Pojken som såg hur allt gick till
Aldrig mera leka vill

Barn blir soldater och minor sprängs
Krigen utkämpas, fångar hängs
Krig måste vinnas till varje pris
Ingen ska få lösa en kris
På annat sätt än med vapen i hand
För ära, berömmelse och eget land!
Bara vinsten är alldeles rätt
Skyr man verkligen inga sätt
Strunta i barn som skadas för livet
Så fort det gäller att skydda reviret.

Varför ser världen ut sådär?
Vill verkligen människor ha det där?
Krig och elände, fattigdom
det måste ändras – vi och dom
Mänskor är mänskor överallt
Behandla vänner kyligt och kallt?
Nej, om vi inte gör röster hörda
Kan vi aldrig lätta den börda
Som krig och orätt på vissa lagt
Världen, det är alla, det måste bli sagt!

Kom nu och hjälp till på alla sätt
Stå upp och kämpa för det som är rätt
Låt ingen mera på minor trampa
Ställ dig upp och med foten stampa
Tolerera inga strider mera
Till fred kan man därifrån avancera
Visa din åsikt tydligt och klart
Det rätta är ju så uppenbart
Du, jag talar till dig, ja just du!
Sätt igång, hjälp till bygga freden nu!

Kommentar: Varför kan inte alla få leva i säkerhet, trygghet, frihet...? Världen idag tar inte sitt ansvar - man tar det hela med en klackspark, och den inställningen vill jag visa i formen för dikten, sk nödrim fyller den funktionen! Bara så ni vet...

Du och jag och omvärlden

Under himlens gråa skyar tittar jag på dig idag.
När du ser in i mina ögon, och jag i dina
ser jag allt det där som andra missar.
Du är inte jag, och det finns skillnader mellan oss.
Skillnader i hudfärg i språk, kultur, historia.
Skillnader i ögonfärg och religion.
Men ändå, det jag ser i dina ögon är inte olikheter,
utan samma glädje,
samma sorg,
samma tankar, känslor, behov som hos mig.

Och framförallt ser jag samma längtan
Längtan efter en gemensam framtid där inga skillnader finns,
bara likheter.
En framtid där du och jag kan mötas under himlens gråa skyar
och bara vara
människor i en värld där ingen är som någon annan,
men ändå inte något annat än människa.
En framtid där du får vara du, och jag får vara jag
och vi tillsammans får bygga världen

Och det kallas framtid (recept för 4 personer)

Blanda

barn
döda föräldrar
3 liter vatten
HIV efter behag
1 torka

Servera med slaveri, prostitution, och svält

Njut!


Kommentar: Många i världen svälter, utnyttjas, är sjuka och far illa på många andra sätt. Funderar man på situationen kan man undra om de överhuvudtaget har en framtid och framtidstro. Och här sitter vi och klagar på trängselskatten och över att värmen inte fungerar.

Tanke

För även om du sträcker dig
- över avgrunden mot dem -
når du ändå aldrig ända fram

En drakes betraktelser

Spetsiga, mjuka, runda, höga
- jag känner dem mot min kropp
när jag vänder och dyker mot djupet
eller svingar mig uppåt,
högre än någon annan varelse når

Långt högre än de vita molnen
bär mina vingar mig
Fjärran från alla som fruktar min eld
vill jag leva i harmoni
med dem som förstår min längtan

När jag sträcker ut mina vingar
och låter dem bära mig
hör jag dem ropa till mig inifrån.
Jag svävar vidare bort
för att ända min ensamhet.

Virvlande drömmar

Fängslad i tysta andetag
står jag här, ensam
I den kalla vinternattens tystnad
verkar stjärnorna så nära
Med blicken fäst i fjärran
sträcker jag mig ut mot evigheten
och famnar världens alla vilsna själar

Tankar

Nu. Imorgon. Igår. För alltid.

Vandra ensam, eller somna stilla
Alltid minns vi

I ljuset

Må stjärnorna besjunga de fjättrade, och solen de sorgesamma.
Månen lysa väg för de lyckliga.

Syrinx

Historien om nymfen Syrinx i haikuform


Åh Syrinx, du nymf,
så flydde du bort från Pan
till Ladons vatten

Som vass stod du rak
svajande lätt för vinden
Men Pan snart dig fann

Det smäckraste rö
bröts för vassaste knivsegg
Åh Syrinx, hos Pan

Din vackra gestalt
blev till skälvande toner;
flöjten i hans hand

Ofri för evigt
bunden av gudars gestalt
Åh Syrinx, hos Pan

Betraktelse

Så många dagar som bara går...


Trött macka på morrn
Stressad sallad vid lunchtid

Middag; en vila

Älvekärlek

En liten dikt skrivet på temat Älvor. Inte riktigt ett hastverk, inte riktigt något genomtänkt, men ändå en text jag är ganska så nöjd med. Förhoppningsvis lyser själva historien igenom.

Månens gyllengula skära
stiger över dunkel skog
Stilla sitter älvegossen
blicken sänkt i tankfullhet

Drömmande han ser framför sig
ebenholtz och törnrosknopp
Daggdroppsskratt; han hör det klinga
minnesflicka dröjer kvar

***

Tysta månens mildhet lyser
flickan vandrar ner till sjön
Vattnets stilla yta speglar
mångata mot horisont

Flickans hår är ljust som silke
likt en gloria det står
där hon stilla uti sanden
så försiktigt sjunker ned

Sakta tårar rullar nedåt
droppar över naken hud
Genom skogen gråten ekar
tonar långsamt, sakta bort

Varsamt hon sig vingligt reser
tyst och stillsamt ser sig kring
Vandrar sedan ut i vattnet
Snart hon inte längre syns

Aldrig ser han henne åter
Hon med slikesfärgat hår
har för alltid lämnat livet
med dess saknad och dess sorg

***

Stilla sitter älvegossen
sörjer flickans daggdroppsskratt
Sakta vandrar bort från stenen
dimma följer i hans spår

Älvedans

En doft av grönska ligger tung över skogsdungen där stigen vindlar sig fram mellan björkars täta klungor och granars stolta gestalter. Hit når inte den saltmättade vinden som sveper in från havet, här råder tystnad och stillhet.

Den nästan överväxta stigens barrtäckta jord letar sig in mellan mina tår, trädens grenar liksom sträcker sig efter min gestalt där jag försiktigt trevar mig in mot gläntans mitt. Lyssnar jag noga hör jag skogens alla små ljud som kan tas för tystnad om man inte lyssnar ordentligt. Små tassar som försiktigt rör sig över den otrampade jorden med krafsande små steg, det kärleksfulla kvittret två små trastar emellan, rasslet av hasselbuskens blad när en förlupen bris smeker sig in i dungen.

Ikväll sätter jag mig på den lilla, av mossa övervuxna stenen bredvid den stora bergsknallen. Med benen i kors och slutna ögon låter jag naturen komma mig inpå livet. Dofter, smaker, ljud.

Jag väntar i tystnad. Och jag hoppas.

För ibland, i det sällsamma ögonblicket mellan natt och dag då skymningens sista andetag hänger dröjande i luften, avslöjar sig de små rösterna. Små små fötter trampar på min kropp, läppar i miniatyr viskar i mitt öra.

Kom, följ oss. Dansa med oss i natt, i morgon, för alltid!

Och i natt ska jag följa dem i dansen.

Stilla, fridfullt, lämnar jag min kropp, vilande i bergets skugga på en bädd av mossa. Jag är fri att dansa med älvorna. Jag är fri.

Förnimmelser

En tyst viskning,
försiktigt porlande

Tunga droppar faller,
likt sommarregn,
från tak och rösen

Trevande sträcker träden ut sina späda blad
i längtan efter solljuset

Sakta,
försiktigt sökande,
breder våren ut sig över nejden.

***

En svag bris,
långsamt smekande

Från flodens forsar
sprids klara droppar
Solbelysta, regnbågsskiftande.

Markens mossa kryper försiktigt fram över stigen
i väntan på försiktiga fötters tramp

Tyst,
rofyllt slumrande,
ligger sommaren och väntar

***

En fuktig doft,
jordmättad, tung

Vackert virvlande,
ovarsamt losslitna,
faller löv mot eldfärgad mull

Spjutspetsformade regndroppar piskar fälten till gyttja
och tonger allt i gråstensgrått

Hösten,
vildsint vrålande,
ruskar världen till oigenkännlighet

***

En stilla tystnad,
blänkande kylslagen

Stjärnhimlen mörknar,
norrskenet slocknar.
Snöflingor faller och faller och faller

Tystnaden bäddar ömsint mjuka täcken kring snåren
där skogslivens spår sakta suddas ut

Varsamt,
under tystnad,
vakar vintern över världens vila

Ensam

Du sitter på din säng och tittar ur genom fönstret, ner på gården och barnen som leker där. Du sitter där och tänker på hur vacker en sten kan vara när solen lyser på den, och låter tankarna stilla vandra vidare. Vid dina fötter ligger ett litet knyte av tygtrasor, ett litet gnyende hörs därifrån.

Nu sitter du inte upp längre, du har lagt dig ner. Du ligger ner på den välbäddade sängens överkast och håller blicken fäst vid tjärnorna i taket. Stjärnorna skulle vara din tillflykt när det blev för jobbigt, och det är där du hämtar din styrka. Styrkan du behöver för att klara av din skola, din dotter, ditt hushåll. För det har inte varit lätt, det ska gudarna veta. Att bli gravid när du ännu inte har tagit studenten, inte sett världen, är ingen dans på rosor. Och ingen har du haft som har kunnat hjälpa dig, ingen, inte ens Han har hjälpt dig, fast han lovade. Och skolan, den har du väl knappast kunnat koncentrera dig på när huvudet har varit fyllt av ångest för hur du ska kunna överleva, hur din dotter ska kunna överleva.

Nu glider dina tankar långt bort, och blicken slocknar, andetagen blir tyngre och tyngre. Flickans gnyende övergår i gråt, och snart är det enda som hörs barnets förtvivlande skrik. Dess mor har stängt sina ögon, och de blodiga handlederna vittnar om ett öde som blev för tungt att bära ensam.