Tanke II

Tysta tårar i mitt inre
bildar strida strömmar
genom mitt hjärta.

I tystnaden finns trösten.

En ond värld

Flickan springer på lätta ben
Pojken kommer efter, snavar på gren
Flickan stannar, har sett något glimma
Pojken reser sig och ser som i dimma
Hur flickans rörelser utlöser mina
Hur hon flyger i luften framför de sina
Flickan kommer aldrig att springa igen
Hon får sitta i stol med trasiga ben
Pojken som såg hur allt gick till
Aldrig mera leka vill

Barn blir soldater och minor sprängs
Krigen utkämpas, fångar hängs
Krig måste vinnas till varje pris
Ingen ska få lösa en kris
På annat sätt än med vapen i hand
För ära, berömmelse och eget land!
Bara vinsten är alldeles rätt
Skyr man verkligen inga sätt
Strunta i barn som skadas för livet
Så fort det gäller att skydda reviret.

Varför ser världen ut sådär?
Vill verkligen människor ha det där?
Krig och elände, fattigdom
det måste ändras – vi och dom
Mänskor är mänskor överallt
Behandla vänner kyligt och kallt?
Nej, om vi inte gör röster hörda
Kan vi aldrig lätta den börda
Som krig och orätt på vissa lagt
Världen, det är alla, det måste bli sagt!

Kom nu och hjälp till på alla sätt
Stå upp och kämpa för det som är rätt
Låt ingen mera på minor trampa
Ställ dig upp och med foten stampa
Tolerera inga strider mera
Till fred kan man därifrån avancera
Visa din åsikt tydligt och klart
Det rätta är ju så uppenbart
Du, jag talar till dig, ja just du!
Sätt igång, hjälp till bygga freden nu!

Kommentar: Varför kan inte alla få leva i säkerhet, trygghet, frihet...? Världen idag tar inte sitt ansvar - man tar det hela med en klackspark, och den inställningen vill jag visa i formen för dikten, sk nödrim fyller den funktionen! Bara så ni vet...

Du och jag och omvärlden

Under himlens gråa skyar tittar jag på dig idag.
När du ser in i mina ögon, och jag i dina
ser jag allt det där som andra missar.
Du är inte jag, och det finns skillnader mellan oss.
Skillnader i hudfärg i språk, kultur, historia.
Skillnader i ögonfärg och religion.
Men ändå, det jag ser i dina ögon är inte olikheter,
utan samma glädje,
samma sorg,
samma tankar, känslor, behov som hos mig.

Och framförallt ser jag samma längtan
Längtan efter en gemensam framtid där inga skillnader finns,
bara likheter.
En framtid där du och jag kan mötas under himlens gråa skyar
och bara vara
människor i en värld där ingen är som någon annan,
men ändå inte något annat än människa.
En framtid där du får vara du, och jag får vara jag
och vi tillsammans får bygga världen

Och det kallas framtid (recept för 4 personer)

Blanda

barn
döda föräldrar
3 liter vatten
HIV efter behag
1 torka

Servera med slaveri, prostitution, och svält

Njut!


Kommentar: Många i världen svälter, utnyttjas, är sjuka och far illa på många andra sätt. Funderar man på situationen kan man undra om de överhuvudtaget har en framtid och framtidstro. Och här sitter vi och klagar på trängselskatten och över att värmen inte fungerar.

Tanke

För även om du sträcker dig
- över avgrunden mot dem -
når du ändå aldrig ända fram

Tankar

Nu. Imorgon. Igår. För alltid.

Vandra ensam, eller somna stilla
Alltid minns vi

I ljuset

Må stjärnorna besjunga de fjättrade, och solen de sorgesamma.
Månen lysa väg för de lyckliga.

Betraktelse

Så många dagar som bara går...


Trött macka på morrn
Stressad sallad vid lunchtid

Middag; en vila

Betraktelse i dagsljus II

Under den tysta månens klara sken vandrar jag. Denna hemlighetstyngda dunkla skog har blivit mitt hem, trots att dess vindlande stigar alltför ofta leder mig vill. Jag känner förundran inför dess märkliga sätt att alltid visa mig nya, för andra förborgade, världar som dväljs i dess av mossa vävda matta, dess skymningsmörka tjärnar och dess ändlösa grottor.

Jag är lycklig här i det strilande ljuset i de sorglösa gläntorna, lyssnande till fåglarnas aldrig ändande kvitter. Trots de långa nätterna under månens silversken är jag aldrig ensam. Min skugga gör mig sällskap.

Betraktelse i dagsljus I

Drömmer jag när jag vild rusar runt på ängarnas gräs, ylande mot den fulla månen när natten är som mörkast? Sover jag när jag dansar barfota på dimslöjorna i gryningstimmans första ljus? Väck mig inte då, utan följ mina spår, finn mig, gör mig sällskap...

Utan dun

Det finns många sorters kuddar, men det finns en sak som är viktigare än andra när man väljer kudde. Det finns kuddar med dun, och så finns det kuddar utan dun. Kuddarna med dun är mjuka, formbara, men sjunker ihop under natten, så att man måste puffa upp dom innan man går och lägger sig på kvällen. Kuddarna utan dun är också mjuka, men platta och tråkiga. De framkallar inga nysningar som dunkuddarna kan göra, och så slipper man puffa upp dem på kvällarna. Men det är dunkuddar alla vill ha, jag också.

Men det är ingen sån kudde jag har, jag har en kudde utan dun som inte behöver puffas upp, men som heller aldrig blir riktigt skön. Oftast får man vika den dubbel, eller försöka sova med armarna under den för att den ska bli lite tjockare, högre.

Ibland sover man riktigt gott på den där kudden, en dag när man har arbetat hårt är det alldeles underbart att luta huvudet mot kudden och oftast hinner man knappast tänka att man håller på att somna förrän man sover.

Ibland kan jag få för mig att världen är en enda stor kuddaffär, och kuddarna är alla människor. De flesta är såna där kuddar med dun i, mjuka, formbara, härligt sköna att luta huvudet mot. Några, som jag, är kuddar utan dun. Lite hårdare, plattare, tråkigare. Och vem vill ha en sån kudde - egentligen? Vill inte alla ha en sådan där skön, mjuk kudde med dun inuti, som man i och för sig måste puffa upp, men som är så underbar när man väl fått ordning på den? Oftast känns det som om ingen vill ha mig, jag är väl för platt och trist antar jag, och det känns hemskt att tänka på. Det är nästan som om jag inte vill leva mer alls när det känns som värst.

En gång försökte jag faktiskt sluta leva, jag la mig i badkaret skar upp handlederna med ett rakblad och höll huvudet under vattnet. Men när jag nästan inte kände nånting alls mer kom mamma inrusande i badrummet. Jag hade glömt låsa dörren, och nu vill jag inte försöka igen för jag har börjat tänka mer om min kuddteori.

Jag berättade om den för en präst en gång - jag tycker om att gå till kyrkan även fast jag inte är kristen - och hon sa något som fick mig att fundera, och börja hoppas att nån en dag kanske visst vill ha mig, även om jag inte är en dunkudde.

"Låt oss säga du är en kudde utan dun, som behåller formen vad man än gör med den, och som kan se lite platt och tråkig ut, medan andra är dunkuddar som formar sig efter huvudena som läggs på dem, men som för att få en fin form måste puffas upp hela tiden. Dessutom kan de få sin omgivning att börja nysa.

Många vill ha en dunkudde, eftersom den anpassar sig till rådande förhållanden och man kan själv bestämma hur man vill ha den. Den är fin att se på, och mysig att lägga huvudet på när den väl är formad på rätt sätt. Tänk nu på alla dunkuddsmänniskor, de människorna som är så anpassningsbara att de inte kan behålla sin form på egen hand, utan måste ha någon som säger åt dem, visar dem hur de ska vara. Vill du verkligen vara en sådan människa? Den som vill ha en dunkudde vill ha allting anpassat efter sig själv och ser inte till de egenskaper en kudde utan dun kan ha.

En människa som alltid ändrar sig beroende på vem det är som är i närheten är det ingen som vill ha. Var stolt över att du är en kudde utan dun, med egna åsikter, tankar och känslor, och leta reda på en annan kudde, utan dun, som uppskattar dig som du är och som du kan vara dig själv tillsammans med.

Kuddmänniskan utan dun som är du har bara inte blivit hittad av rätt köpare än, men när den blir det kommer du att vara lycklig."

Sen den dagen jag hörde det, så bryr jag mig inte om att alla andra verkar vilja ha dunkuddar, jag sover i alla fall bäst på min kudde, utan dun.

Vindlingar

Vindla, mina tankar!
Sök er ut från ert innersta hem
följ spåren efter vinden som for fram
över vidderna jagandes
den ende

När han funnits och förts åter
sjung om det vackra;
den rodnande himlarymden
stjärnefylld till bristning,
det virvlande havet

Följ sedan spåret åter till ert tjäll
låt honom vandra åter till sin hemvist
vilande i känslan
av evig lycka
förenad med evighetens stillhet