Spillra

om världen vore mindre våldsam
skulle färre trasiga människor finnas.
fast
då skulle du inte kunnat laga
mitt brutna inre
med
dina varsamma, valkiga fingrar.

då hade inget varit som det är.

Faller

Faller neråt
Försöker fälla ut vingarna
men de bara flaxar mot min rygg
Brutna

Faller fritt
Marken rusar närmare
och vinden vrålar i öronen
medan ögonen tåras
trots slutna ögonlock

Och jag faller

Slungas ned, slungas mot natten
Alldeles snart
Jag spärrar upp ögonen mot fuktiga moln
av fartblindhet och skräck

Och hela jorden exploderar
när han blinkande öppnar sina ögon och ler

Tanke II

Tysta tårar i mitt inre
bildar strida strömmar
genom mitt hjärta.

I tystnaden finns trösten.

I tystnaden.

Mina nakna tår klyver sakta vattenytan.
Det varma vattnet omsluter alltmer av min kropp
när jag sänker mig ner
Ett stilla kluckande bryter omgivningens tystnad
medan jag sluter mina ögon
Låter tankarna flyga
som svalor på vingar
men de kraschar som skadskjutna duvor mot asfalten
när det kalla vattnet väcker mig ur dvalan

Ett djupt andetag och plötsligt
hörs bara surret från mina tankar
och dunket från mitt hjärtas slag
blandat med suset från vattnet
Lätt. Tyst. Vackert.
Jag flyger, flyter, svävar.

Tills lungorna spränger är jag trygg här
på botten av badkaret.

Död (till minne av irakkrigets offer)

Du vaknar en morgon
du vet inte vad som har väckt dig
men du känner att något är fel
Huset känns dött, staden är tyst

Var är alla? Var är du?
Du hör något,
det kommer närmare och närmare
Ett dån och plötslig hetta,
ett skrik
Vem skriker?

Du skriker, huset rasar
I ruinerna syns en sängstolpe sticka upp
som spiran på ett kyrktorn
Allt är stilla, du har tystnat
Du har tystnat
för att aldrig vakna mer

Längre bort brinner ruiner,
dammet ryker
Av missilen som dödade dig syns inte ett spår

Kommentar: Skrivet första dagen av USAs anfall mot Irak.

En ond värld

Flickan springer på lätta ben
Pojken kommer efter, snavar på gren
Flickan stannar, har sett något glimma
Pojken reser sig och ser som i dimma
Hur flickans rörelser utlöser mina
Hur hon flyger i luften framför de sina
Flickan kommer aldrig att springa igen
Hon får sitta i stol med trasiga ben
Pojken som såg hur allt gick till
Aldrig mera leka vill

Barn blir soldater och minor sprängs
Krigen utkämpas, fångar hängs
Krig måste vinnas till varje pris
Ingen ska få lösa en kris
På annat sätt än med vapen i hand
För ära, berömmelse och eget land!
Bara vinsten är alldeles rätt
Skyr man verkligen inga sätt
Strunta i barn som skadas för livet
Så fort det gäller att skydda reviret.

Varför ser världen ut sådär?
Vill verkligen människor ha det där?
Krig och elände, fattigdom
det måste ändras – vi och dom
Mänskor är mänskor överallt
Behandla vänner kyligt och kallt?
Nej, om vi inte gör röster hörda
Kan vi aldrig lätta den börda
Som krig och orätt på vissa lagt
Världen, det är alla, det måste bli sagt!

Kom nu och hjälp till på alla sätt
Stå upp och kämpa för det som är rätt
Låt ingen mera på minor trampa
Ställ dig upp och med foten stampa
Tolerera inga strider mera
Till fred kan man därifrån avancera
Visa din åsikt tydligt och klart
Det rätta är ju så uppenbart
Du, jag talar till dig, ja just du!
Sätt igång, hjälp till bygga freden nu!

Kommentar: Varför kan inte alla få leva i säkerhet, trygghet, frihet...? Världen idag tar inte sitt ansvar - man tar det hela med en klackspark, och den inställningen vill jag visa i formen för dikten, sk nödrim fyller den funktionen! Bara så ni vet...

Du och jag och omvärlden

Under himlens gråa skyar tittar jag på dig idag.
När du ser in i mina ögon, och jag i dina
ser jag allt det där som andra missar.
Du är inte jag, och det finns skillnader mellan oss.
Skillnader i hudfärg i språk, kultur, historia.
Skillnader i ögonfärg och religion.
Men ändå, det jag ser i dina ögon är inte olikheter,
utan samma glädje,
samma sorg,
samma tankar, känslor, behov som hos mig.

Och framförallt ser jag samma längtan
Längtan efter en gemensam framtid där inga skillnader finns,
bara likheter.
En framtid där du och jag kan mötas under himlens gråa skyar
och bara vara
människor i en värld där ingen är som någon annan,
men ändå inte något annat än människa.
En framtid där du får vara du, och jag får vara jag
och vi tillsammans får bygga världen

Och det kallas framtid (recept för 4 personer)

Blanda

barn
döda föräldrar
3 liter vatten
HIV efter behag
1 torka

Servera med slaveri, prostitution, och svält

Njut!


Kommentar: Många i världen svälter, utnyttjas, är sjuka och far illa på många andra sätt. Funderar man på situationen kan man undra om de överhuvudtaget har en framtid och framtidstro. Och här sitter vi och klagar på trängselskatten och över att värmen inte fungerar.

Tanke

För även om du sträcker dig
- över avgrunden mot dem -
når du ändå aldrig ända fram

En drakes betraktelser

Spetsiga, mjuka, runda, höga
- jag känner dem mot min kropp
när jag vänder och dyker mot djupet
eller svingar mig uppåt,
högre än någon annan varelse når

Långt högre än de vita molnen
bär mina vingar mig
Fjärran från alla som fruktar min eld
vill jag leva i harmoni
med dem som förstår min längtan

När jag sträcker ut mina vingar
och låter dem bära mig
hör jag dem ropa till mig inifrån.
Jag svävar vidare bort
för att ända min ensamhet.

Virvlande drömmar

Fängslad i tysta andetag
står jag här, ensam
I den kalla vinternattens tystnad
verkar stjärnorna så nära
Med blicken fäst i fjärran
sträcker jag mig ut mot evigheten
och famnar världens alla vilsna själar

Syrinx

Historien om nymfen Syrinx i haikuform


Åh Syrinx, du nymf,
så flydde du bort från Pan
till Ladons vatten

Som vass stod du rak
svajande lätt för vinden
Men Pan snart dig fann

Det smäckraste rö
bröts för vassaste knivsegg
Åh Syrinx, hos Pan

Din vackra gestalt
blev till skälvande toner;
flöjten i hans hand

Ofri för evigt
bunden av gudars gestalt
Åh Syrinx, hos Pan

Betraktelse

Så många dagar som bara går...


Trött macka på morrn
Stressad sallad vid lunchtid

Middag; en vila

Älvekärlek

En liten dikt skrivet på temat Älvor. Inte riktigt ett hastverk, inte riktigt något genomtänkt, men ändå en text jag är ganska så nöjd med. Förhoppningsvis lyser själva historien igenom.

Månens gyllengula skära
stiger över dunkel skog
Stilla sitter älvegossen
blicken sänkt i tankfullhet

Drömmande han ser framför sig
ebenholtz och törnrosknopp
Daggdroppsskratt; han hör det klinga
minnesflicka dröjer kvar

***

Tysta månens mildhet lyser
flickan vandrar ner till sjön
Vattnets stilla yta speglar
mångata mot horisont

Flickans hår är ljust som silke
likt en gloria det står
där hon stilla uti sanden
så försiktigt sjunker ned

Sakta tårar rullar nedåt
droppar över naken hud
Genom skogen gråten ekar
tonar långsamt, sakta bort

Varsamt hon sig vingligt reser
tyst och stillsamt ser sig kring
Vandrar sedan ut i vattnet
Snart hon inte längre syns

Aldrig ser han henne åter
Hon med slikesfärgat hår
har för alltid lämnat livet
med dess saknad och dess sorg

***

Stilla sitter älvegossen
sörjer flickans daggdroppsskratt
Sakta vandrar bort från stenen
dimma följer i hans spår

Förnimmelser

En tyst viskning,
försiktigt porlande

Tunga droppar faller,
likt sommarregn,
från tak och rösen

Trevande sträcker träden ut sina späda blad
i längtan efter solljuset

Sakta,
försiktigt sökande,
breder våren ut sig över nejden.

***

En svag bris,
långsamt smekande

Från flodens forsar
sprids klara droppar
Solbelysta, regnbågsskiftande.

Markens mossa kryper försiktigt fram över stigen
i väntan på försiktiga fötters tramp

Tyst,
rofyllt slumrande,
ligger sommaren och väntar

***

En fuktig doft,
jordmättad, tung

Vackert virvlande,
ovarsamt losslitna,
faller löv mot eldfärgad mull

Spjutspetsformade regndroppar piskar fälten till gyttja
och tonger allt i gråstensgrått

Hösten,
vildsint vrålande,
ruskar världen till oigenkännlighet

***

En stilla tystnad,
blänkande kylslagen

Stjärnhimlen mörknar,
norrskenet slocknar.
Snöflingor faller och faller och faller

Tystnaden bäddar ömsint mjuka täcken kring snåren
där skogslivens spår sakta suddas ut

Varsamt,
under tystnad,
vakar vintern över världens vila

Det vackraste

Den låg i dina händer, skälvande som en droppe vatten
skimrande likt en diamant
diffus som den tunna dimslöja som döljer ängarna under sommarnatten

dansande likt en ljuslåga
klar som en månstråle och lika svårfångad som solljuset

Hela världen syntes genom den tunna hinnan av spindelväv
allt var synligt
det allra innersta

Speglandes i dina ögon...

Den låg i dina händer, skälvande

Min själ

Änglavingar

Jag hade drömt om snäckskalsmarmor och solskensdroppar,
sommarnattsängar och öppna vidder
Jag önskade inget högre än att på änglavingar sväva bland vindarna och dansa på regnbågen
Och så kom du

Ut ur oljudet av glaserade skratt och oartikulerade dån kom du,
in i tystnaden i min värld med fågelsång och daggdroppar, älvedans och violdoft

Du bröt min tystnad, men det var vackert,
inte alls som när djävulen kom för att dansa med mig
Inga förtvivlade skrin, inget os från svavel och ingen bränd regnbåge;
bara delfinsång och daggdroppsnektar

Ända in i solnedgången hade jag väntat på dig,
syrendrömmar ända sedan gryningens spetsiga solstrålar stack hål på min nattdvala

Förlåt mina tankars iver men vill du vara mina ängalvingar?

Du vände mina tindrande ögon ryggen
och jag såg att dina änglavingar bara var trasiga plastpåsar som fladdrade i den iskalla vinden
Plötsligt var du borta

Min tystnad splittrades för alltid i samma stund som mitt hjärta slutade slå

Vindlingar

Vindla, mina tankar!
Sök er ut från ert innersta hem
följ spåren efter vinden som for fram
över vidderna jagandes
den ende

När han funnits och förts åter
sjung om det vackra;
den rodnande himlarymden
stjärnefylld till bristning,
det virvlande havet

Följ sedan spåret åter till ert tjäll
låt honom vandra åter till sin hemvist
vilande i känslan
av evig lycka
förenad med evighetens stillhet

Sträck ut handen

Han föll fritt från himlen
och skrek på hjälp

Hon sa
Sträck ut din hand
så ska jag försöka fånga dig i fallet
men jag kan inte lova att jag lyckas.
Jag är ju bara en människamed samma tankar, känslor och ord som du.
Så varför förväntar du dig att jag ska klara allt som du inte klarar?
Varför tror du att jag kan reda ut ditt livs trasselsudd
som bara en sax kan få ordning på?
Och vad i all världen har fått dig att tro att jag kan fånga dig - alltid - vad som än händer?
Jag vill gärna försöka, men vissa saker klarar man bara
om man tar till nätet, saxen och hammaren.
Och det kan göra ont att ordna upp sitt liv,
bara så du vet.
Jag vill inte såra dig eller göra dig illa,
men jag kanske måste om jag ska kunna hjälpa dig

Men det ordnar sig alltid - på nåt sätt,
det är det enda jag kan lova dig
Det kommer att ordna sig

Han sträckte ut handen och landade mjukt