Med ett enda djupt andetag slog hon plötsligt upp ögonen. Långsamt hade hon känt livet komma smygande tillbaka till sin kropp, och nu var hon vaken. Den numera välbekanta känslan av hunger gjorde uppvaknandet bryskt och mörkret som tidigare sänkts över hennes sinne skingrades lika hastigt som om en stormvind hade löst upp dimman som svävade över en skogstjärn i gryningstimmarna. Hela hennes väsen var inställt på att skaffa föda när hon ljudlöst rörde sig genom rummet. Jordgolvet kändes svalt under hennes bara fötter och luften kändes mättad av dofter, mustiga dofter, som påminde om doften av jordkällare heta sommardagar. Trots det kompakta mörkret där inne gled hon utan misstag raka vägen fram till den tunga ekdörren, blankpolerad efter århundraden av händer, som gled upp med ett dämpat knarrande. Hon drog ett djupt andetag av den isande kalla luften och steg ut i skymningens dunkel.
---
Fotstegen ekade där hon i snabb takt gick gatan fram. Enstaka upplysta fönster skvallrade om att några få nattmänniskor fortfarande var vakna trots den sena timmen, och dimman hängde som i klasar runt lamporna som glimmade som ensamma stjärnor. Hennes andetag lät ansträngda i mörkret mellan husväggarna, för varje steg hon tog ökade pulsen tills den dånade som dundrande åska i hennes öron. Nu var hon nästan helt säker på att någon följde efter henne trots att hon inte hörde några steg bakom sig. Känslan av att vara betraktad kastade sig plötsligt över henne och efterlämnade en känsla av skenande panik. Bara ett kvarter kvar, bara ett kvarter… Nu sprang hon nästan förbi dörrarna, nycklarna skramlade där hon höll dem i ett fåfängt försök skapa en gnutta trygghet. Just som hon svängde runt det sista hörnet kom någonting rasande ur mörkret, och redan innan hennes kropp med skenande hjärta slog i de av regn våta kullerstenarna kände hon den kalla munnen mot halsen, och förstod.
---
Med en blick loj av mättnad såg hon hans varma gestalt smälta in i stadens skuggor. Leende för sig själv dolde hon sina blodröda läppar och kände den obefintliga pulsen dunka genom kroppen, flödande av liv. Han skulle aldrig minnas det, men han skulle bli hennes första och sista. In i evighetens underliga vindlingar och dunkla vrår skulle han följa henne. Han tillhörde henne – bara henne. Med en suck sprungen ur längtan och ett leende som avslöjade de spetsiga hörntänderna gled hon ljudlöst efter den försvunna gestalten. Endast den tunga tystnaden och stadens plötsliga stillhet avslöjade att rovdjuret än en gång var på jakt.
---
Den tunga dunsen åtföljdes av trampet av bara fötter som snabbt avlägsnade sig. Nu var tystnaden total. En kompakt, svart tystnad som bredde ut sig tills den fyllde upp varenda liten vrå av hans sinne, kallt sipprande in genom varje por, varje öppning, som spred en kyla utan like i hans lemmar. Tyngre och tyngre blev kroppen, tankarna fjättrades som i gyttja och blev tröga. När andningen äntligen upphörde var själens försök till vandring för länge sedan oskadliggjorda av den tunga tystnadens svärta.
---
En enda tanke snuddade hennes sinne innan hon lugnt föll in i drömlös sömn igen. Det är fullbordat.
1 kommentar:
Jag tycker att det var en helt okej och skönt kort novell. Riktigt korta noveller är klart underskattade, och det är alltid uppfriskande att läsa dem.
Styrkan i den här ligger absolut i språket. Du målar upp en bra stämning med orden, på ett sådant där sätt som jag själv aldrig lyckas med när jag försöker.
Skicka en kommentar