Han låg ihoprullad på samma sätt som han legat sedan tidernas begynnelse. Den långa kroppen höll han snodd runt sina ben, och huvudet vilade på svansen. De tunga andetag han drog in syntes knappt, än mindre hördes de. För en åskådare skulle han ha tett sig livlös, ja, man skulle rentav ha kunnat missta honom för en sten, eller snarare en stenskulptur, om det inte hade varit för det svaga skrapande som hans högra tass åstadkom när den i takt med de osynliga andetagen drogs en oändligt kort sträcka över jorden där han låg.
Flickans ljusa lockar böljade ut över kudden där hon låg. Det svaga men klara skenet från ljuset bredvid sängen fladdrade över hennes fridfulla ansikte och hon sov en till synes lugn sömn, men kvinnan som satt i den knarriga gungstolen vid sidan om sängen visste bättre. En tår trillade långsamt nedför den gamlas kind för att slutligen falla ned på hennes knäppta händer. Det var inte längesedan flickan hade sprungit runt i skogen men nu låg hon där i sängen med pannan het av feber och ett varigt brännmärke på skuldran.
Han visste att tiden för hans uppvaknande närmade sig. Han hade börjat drömma stilla undanglidande drömmar. Små minnesfragment skimrade till i hans medvetande men sjönk genast undan när han sträckte sig efter dem, och för var gång det hände kände han hur hans sömn blev allt grundare. Förändringarna i kroppen hade kommit smygande så långsamt att han först inte lade märke till dem. Sakta, sakta hade hans färg skiftat från den gråa ton han alltid hade haft till en glänsande djupt grön nyans. Det svaga mönstret av guldglittrande fjäll som alltid hade prytt hans panna hade blivit så starkt att det nästan lyste av sig självt, och nu spelade månljuset som sipprade in genom grottans tak kittlande över hans glittrande kropp. Det skulle inte dröja länge till.
”Solriel, min flicka. Jag hoppades in i det sista att detta aldrig skulle ske.” Den gamla strök flickan försiktigt över den heta pannan, medan hon med darrig röst talade till henne. ”Men nu kan jag inte förneka det längre, du lämnar mig snart. Kommer du ihåg hur jag berättade sagorna om Solen när du var mindre? Det finns en ännu en berättelse, en som jag alltid hoppades slippa berätta… Legenden om Solens dotter.” Kvinnan suckade och slöt ögonen en stund. Flickan hade börjat vrida sig oroligt, ögonen rörde sig under ögonlocken och ansiktet blossade rött. Kvinnan samlade rösten igen, men flera tårar rullade nedför hennes haka. Hon började berätta.
Allt oftare drömde han nya drömmar, allt oftare såg han bilder av människor som levde tätt tillsammans. Kristallklara syner av barn som lekte, skog som vajade och vågor som långsamt rullade över sand. Drömmarna hade blivit längre, och mycket tydligare, även om de ibland inte alls kändes som drömmar. Ibland var det nästan som om han såg världen genom någon annans ögon. Hans medvetande hade på något sätt skärpts, och under de allra verkligaste drömmarna, de som han om han bara kunde få kroppen att lyda skulle ha kunnat ta ett kliv rakt ut i, kände han något eller kanske någon som sträckte sig efter honom.
”En gång för mycket länge sedan gick Solen ännu omkring på jorden och hans hustru Månen vandrade vid hans sida. Deras barn många och ystra, och alla var de mycket olika varandra. När några av dem var vänliga och tankfulla uppvägde andra det genom att vara vildsinta och obetänksamma. Vid denna tid levde också stora havsormar, fauner, drakar och andra varelser som idag bara lever i sagorna på jorden. Solens söner och döttrar hade alla sådana varelser till lekkamrater.
När de vuxit upp drog de tillsammans med sina följeslagare ut i världen för att hjälpa sin far att sköta den, men mycket av det de gjorde fick hemska följder för människorna. När ett solbarn av obetänksamhet orsakat stora bränder som ödelade många av människornas områden försökte ett annat släcka dem och lindra brändernas verkan med stora snöfall och stormar som istället för att hjälpa gav människorna mer problem. Många frös, och många svalt ihjäl. Vart barnen än drog fram fick människorna bekymmer.
Människorna klagade till sist hos Solen, som blev mycket bekymrad. Han förstod att hans barn ville väl men inte kunde förstå hur deras handlingar skadade människorna. Efter mycket grubblande beslutade han sig för att ta med sig sin familj och flytta upp till himlavalvet istället. Där skulle han kunna se hela jorden och med hjälp av sina barn kunna hjälpa jordens invånare bättre.
Solens yngsta dotter, Glädjen, bestämde sig för att stanna kvar på jorden utan sin familj. Glädjen var nämligen inte som de andra solbarnen. Hon saknade följeslagare, men besatt istället en vishet som de andra aldrig hade haft. Hon förstod att hon aldrig skulle kunna använda de krafter hon fått genom sin far utan att det skulle få hemska följder, så istället vandrade hon runt bland människorna och spred värme och glädje till dem.
Länge vandrade hon. Hennes far och mor och alla hennes syskon slutade vänta på att hon skulle återvända till dem, och de drog sig långsamt allt längre bort tills allt som syntes av dem var små ljuspunkter långt bort i fjärran. Där, i sitt nya hem, kunde de inte längre skada människorna, utan kunde leva som de ville tillsammans med sina vänner. Bara Solen och Månen stannade kvar i närheten för att turas om att vaka över Glädjen.
Glädjen själv upphörde aldrig att längta efter sina syskon eftersom hon inte hade någon att tala med, och en vacker dag upptäckte hon att människorna hade funnit andra källor till sin glädje och glömt bort henne. Då försökte hon återvända hem, men precis när hon skulle ta språnget upp på himlen snubblade hon och föll ner i en djup rämna i marken. Hennes kropp försvann i avgrunden, men hennes själ fångades upp av vinden som förde den runt bland människorna. Legenden säger att den dagen då Solens tecken syns i skyn, kommer hennes själ att födas på nytt och när tiden är inne och tecknet åter blir synligt kommer hon att kunna ta sig hem till sin familj igen.”
Kvinnan drog efter andan, gråten stockades i halsen och gjorde rösten grumlig. Flickan andades lugnare nu och såg upp på kvinnan med dimmig blick. Hon hade inte långt kvar förstod den gamla, som sträckte sig efter träspannen, tog upp den våta trasan och började badda flickans panna. ”Jag minns första gången du berättade om den där grottan och varelsen som sov där inne. Först då visste jag, trots att jag misstänkte det redan den natt då norrskenet ritade mönster på himlen, samma mönster som nu finns på din hud. Du har aldrig varit en vanlig flicka Solriel, aldrig. Du har spridit så mycket glädje omkring dig, men nu är det dags för dig att lämna mig och fara hem.”
Försiktigt torkade kvinnan varet från det underliga märket på skuldran. Det glänste som av guld, och huden kring det var alldeles sval. Flickan såg upp på den gamla. I hennes blåa ögon skymtade den oändliga visdom som kvinnan så ofta sett under flickans uppväxt.
”Tack.” Hennes torra läppar viskade fram ordet innan hon slöt ögonen och andades ut för sista gången.
När han äntligen slog upp ögonen stod hon där och väntade på honom. Solen som sken ner genom grottans tak fick hennes hår att gnistra och märket på skuldran att glänsa av guld, precis som det identiska märket på hans egen panna. När han kastade sig upp i luften för att landa på hennes axel sade blicken i hennes ögon allt. Tillsammans gav de sig av mot himlavalvet, flickan och den gröna blänkande lilla draken på hennes axel. Solens yngsta dotter hade återvänt till sin far.
1 kommentar:
Jag gillar personifieringar av saker, i sann mytologisk anda. Och jag är ännu svagare för personifieringar av känslor och/eller tillstånd, så den här novellen föll rakt ner i en av nischerna i min hjärna.
Jag tycker att parallellberättandet fungerar bra, det håller mystiken uppe hela tiden. Lagom långsam novell, trots korthet, som inte avslöjar för mycket. Språket flyter bra och målar upp fina bilder och stämningar.
Skicka en kommentar