Död (till minne av irakkrigets offer)

Du vaknar en morgon
du vet inte vad som har väckt dig
men du känner att något är fel
Huset känns dött, staden är tyst

Var är alla? Var är du?
Du hör något,
det kommer närmare och närmare
Ett dån och plötslig hetta,
ett skrik
Vem skriker?

Du skriker, huset rasar
I ruinerna syns en sängstolpe sticka upp
som spiran på ett kyrktorn
Allt är stilla, du har tystnat
Du har tystnat
för att aldrig vakna mer

Längre bort brinner ruiner,
dammet ryker
Av missilen som dödade dig syns inte ett spår

Kommentar: Skrivet första dagen av USAs anfall mot Irak.

En ond värld

Flickan springer på lätta ben
Pojken kommer efter, snavar på gren
Flickan stannar, har sett något glimma
Pojken reser sig och ser som i dimma
Hur flickans rörelser utlöser mina
Hur hon flyger i luften framför de sina
Flickan kommer aldrig att springa igen
Hon får sitta i stol med trasiga ben
Pojken som såg hur allt gick till
Aldrig mera leka vill

Barn blir soldater och minor sprängs
Krigen utkämpas, fångar hängs
Krig måste vinnas till varje pris
Ingen ska få lösa en kris
På annat sätt än med vapen i hand
För ära, berömmelse och eget land!
Bara vinsten är alldeles rätt
Skyr man verkligen inga sätt
Strunta i barn som skadas för livet
Så fort det gäller att skydda reviret.

Varför ser världen ut sådär?
Vill verkligen människor ha det där?
Krig och elände, fattigdom
det måste ändras – vi och dom
Mänskor är mänskor överallt
Behandla vänner kyligt och kallt?
Nej, om vi inte gör röster hörda
Kan vi aldrig lätta den börda
Som krig och orätt på vissa lagt
Världen, det är alla, det måste bli sagt!

Kom nu och hjälp till på alla sätt
Stå upp och kämpa för det som är rätt
Låt ingen mera på minor trampa
Ställ dig upp och med foten stampa
Tolerera inga strider mera
Till fred kan man därifrån avancera
Visa din åsikt tydligt och klart
Det rätta är ju så uppenbart
Du, jag talar till dig, ja just du!
Sätt igång, hjälp till bygga freden nu!

Kommentar: Varför kan inte alla få leva i säkerhet, trygghet, frihet...? Världen idag tar inte sitt ansvar - man tar det hela med en klackspark, och den inställningen vill jag visa i formen för dikten, sk nödrim fyller den funktionen! Bara så ni vet...

Du och jag och omvärlden

Under himlens gråa skyar tittar jag på dig idag.
När du ser in i mina ögon, och jag i dina
ser jag allt det där som andra missar.
Du är inte jag, och det finns skillnader mellan oss.
Skillnader i hudfärg i språk, kultur, historia.
Skillnader i ögonfärg och religion.
Men ändå, det jag ser i dina ögon är inte olikheter,
utan samma glädje,
samma sorg,
samma tankar, känslor, behov som hos mig.

Och framförallt ser jag samma längtan
Längtan efter en gemensam framtid där inga skillnader finns,
bara likheter.
En framtid där du och jag kan mötas under himlens gråa skyar
och bara vara
människor i en värld där ingen är som någon annan,
men ändå inte något annat än människa.
En framtid där du får vara du, och jag får vara jag
och vi tillsammans får bygga världen

Och det kallas framtid (recept för 4 personer)

Blanda

barn
döda föräldrar
3 liter vatten
HIV efter behag
1 torka

Servera med slaveri, prostitution, och svält

Njut!


Kommentar: Många i världen svälter, utnyttjas, är sjuka och far illa på många andra sätt. Funderar man på situationen kan man undra om de överhuvudtaget har en framtid och framtidstro. Och här sitter vi och klagar på trängselskatten och över att värmen inte fungerar.

Tanke

För även om du sträcker dig
- över avgrunden mot dem -
når du ändå aldrig ända fram

En drakes betraktelser

Spetsiga, mjuka, runda, höga
- jag känner dem mot min kropp
när jag vänder och dyker mot djupet
eller svingar mig uppåt,
högre än någon annan varelse når

Långt högre än de vita molnen
bär mina vingar mig
Fjärran från alla som fruktar min eld
vill jag leva i harmoni
med dem som förstår min längtan

När jag sträcker ut mina vingar
och låter dem bära mig
hör jag dem ropa till mig inifrån.
Jag svävar vidare bort
för att ända min ensamhet.

Virvlande drömmar

Fängslad i tysta andetag
står jag här, ensam
I den kalla vinternattens tystnad
verkar stjärnorna så nära
Med blicken fäst i fjärran
sträcker jag mig ut mot evigheten
och famnar världens alla vilsna själar

Tankar

Nu. Imorgon. Igår. För alltid.

Vandra ensam, eller somna stilla
Alltid minns vi

I ljuset

Må stjärnorna besjunga de fjättrade, och solen de sorgesamma.
Månen lysa väg för de lyckliga.

Syrinx

Historien om nymfen Syrinx i haikuform


Åh Syrinx, du nymf,
så flydde du bort från Pan
till Ladons vatten

Som vass stod du rak
svajande lätt för vinden
Men Pan snart dig fann

Det smäckraste rö
bröts för vassaste knivsegg
Åh Syrinx, hos Pan

Din vackra gestalt
blev till skälvande toner;
flöjten i hans hand

Ofri för evigt
bunden av gudars gestalt
Åh Syrinx, hos Pan

Betraktelse

Så många dagar som bara går...


Trött macka på morrn
Stressad sallad vid lunchtid

Middag; en vila

Älvekärlek

En liten dikt skrivet på temat Älvor. Inte riktigt ett hastverk, inte riktigt något genomtänkt, men ändå en text jag är ganska så nöjd med. Förhoppningsvis lyser själva historien igenom.

Månens gyllengula skära
stiger över dunkel skog
Stilla sitter älvegossen
blicken sänkt i tankfullhet

Drömmande han ser framför sig
ebenholtz och törnrosknopp
Daggdroppsskratt; han hör det klinga
minnesflicka dröjer kvar

***

Tysta månens mildhet lyser
flickan vandrar ner till sjön
Vattnets stilla yta speglar
mångata mot horisont

Flickans hår är ljust som silke
likt en gloria det står
där hon stilla uti sanden
så försiktigt sjunker ned

Sakta tårar rullar nedåt
droppar över naken hud
Genom skogen gråten ekar
tonar långsamt, sakta bort

Varsamt hon sig vingligt reser
tyst och stillsamt ser sig kring
Vandrar sedan ut i vattnet
Snart hon inte längre syns

Aldrig ser han henne åter
Hon med slikesfärgat hår
har för alltid lämnat livet
med dess saknad och dess sorg

***

Stilla sitter älvegossen
sörjer flickans daggdroppsskratt
Sakta vandrar bort från stenen
dimma följer i hans spår

Älvedans

En doft av grönska ligger tung över skogsdungen där stigen vindlar sig fram mellan björkars täta klungor och granars stolta gestalter. Hit når inte den saltmättade vinden som sveper in från havet, här råder tystnad och stillhet.

Den nästan överväxta stigens barrtäckta jord letar sig in mellan mina tår, trädens grenar liksom sträcker sig efter min gestalt där jag försiktigt trevar mig in mot gläntans mitt. Lyssnar jag noga hör jag skogens alla små ljud som kan tas för tystnad om man inte lyssnar ordentligt. Små tassar som försiktigt rör sig över den otrampade jorden med krafsande små steg, det kärleksfulla kvittret två små trastar emellan, rasslet av hasselbuskens blad när en förlupen bris smeker sig in i dungen.

Ikväll sätter jag mig på den lilla, av mossa övervuxna stenen bredvid den stora bergsknallen. Med benen i kors och slutna ögon låter jag naturen komma mig inpå livet. Dofter, smaker, ljud.

Jag väntar i tystnad. Och jag hoppas.

För ibland, i det sällsamma ögonblicket mellan natt och dag då skymningens sista andetag hänger dröjande i luften, avslöjar sig de små rösterna. Små små fötter trampar på min kropp, läppar i miniatyr viskar i mitt öra.

Kom, följ oss. Dansa med oss i natt, i morgon, för alltid!

Och i natt ska jag följa dem i dansen.

Stilla, fridfullt, lämnar jag min kropp, vilande i bergets skugga på en bädd av mossa. Jag är fri att dansa med älvorna. Jag är fri.

Förnimmelser

En tyst viskning,
försiktigt porlande

Tunga droppar faller,
likt sommarregn,
från tak och rösen

Trevande sträcker träden ut sina späda blad
i längtan efter solljuset

Sakta,
försiktigt sökande,
breder våren ut sig över nejden.

***

En svag bris,
långsamt smekande

Från flodens forsar
sprids klara droppar
Solbelysta, regnbågsskiftande.

Markens mossa kryper försiktigt fram över stigen
i väntan på försiktiga fötters tramp

Tyst,
rofyllt slumrande,
ligger sommaren och väntar

***

En fuktig doft,
jordmättad, tung

Vackert virvlande,
ovarsamt losslitna,
faller löv mot eldfärgad mull

Spjutspetsformade regndroppar piskar fälten till gyttja
och tonger allt i gråstensgrått

Hösten,
vildsint vrålande,
ruskar världen till oigenkännlighet

***

En stilla tystnad,
blänkande kylslagen

Stjärnhimlen mörknar,
norrskenet slocknar.
Snöflingor faller och faller och faller

Tystnaden bäddar ömsint mjuka täcken kring snåren
där skogslivens spår sakta suddas ut

Varsamt,
under tystnad,
vakar vintern över världens vila

Ensam

Du sitter på din säng och tittar ur genom fönstret, ner på gården och barnen som leker där. Du sitter där och tänker på hur vacker en sten kan vara när solen lyser på den, och låter tankarna stilla vandra vidare. Vid dina fötter ligger ett litet knyte av tygtrasor, ett litet gnyende hörs därifrån.

Nu sitter du inte upp längre, du har lagt dig ner. Du ligger ner på den välbäddade sängens överkast och håller blicken fäst vid tjärnorna i taket. Stjärnorna skulle vara din tillflykt när det blev för jobbigt, och det är där du hämtar din styrka. Styrkan du behöver för att klara av din skola, din dotter, ditt hushåll. För det har inte varit lätt, det ska gudarna veta. Att bli gravid när du ännu inte har tagit studenten, inte sett världen, är ingen dans på rosor. Och ingen har du haft som har kunnat hjälpa dig, ingen, inte ens Han har hjälpt dig, fast han lovade. Och skolan, den har du väl knappast kunnat koncentrera dig på när huvudet har varit fyllt av ångest för hur du ska kunna överleva, hur din dotter ska kunna överleva.

Nu glider dina tankar långt bort, och blicken slocknar, andetagen blir tyngre och tyngre. Flickans gnyende övergår i gråt, och snart är det enda som hörs barnets förtvivlande skrik. Dess mor har stängt sina ögon, och de blodiga handlederna vittnar om ett öde som blev för tungt att bära ensam.

Betraktelse i dagsljus II

Under den tysta månens klara sken vandrar jag. Denna hemlighetstyngda dunkla skog har blivit mitt hem, trots att dess vindlande stigar alltför ofta leder mig vill. Jag känner förundran inför dess märkliga sätt att alltid visa mig nya, för andra förborgade, världar som dväljs i dess av mossa vävda matta, dess skymningsmörka tjärnar och dess ändlösa grottor.

Jag är lycklig här i det strilande ljuset i de sorglösa gläntorna, lyssnande till fåglarnas aldrig ändande kvitter. Trots de långa nätterna under månens silversken är jag aldrig ensam. Min skugga gör mig sällskap.

Betraktelse i dagsljus I

Drömmer jag när jag vild rusar runt på ängarnas gräs, ylande mot den fulla månen när natten är som mörkast? Sover jag när jag dansar barfota på dimslöjorna i gryningstimmans första ljus? Väck mig inte då, utan följ mina spår, finn mig, gör mig sällskap...

Det vackraste

Den låg i dina händer, skälvande som en droppe vatten
skimrande likt en diamant
diffus som den tunna dimslöja som döljer ängarna under sommarnatten

dansande likt en ljuslåga
klar som en månstråle och lika svårfångad som solljuset

Hela världen syntes genom den tunna hinnan av spindelväv
allt var synligt
det allra innersta

Speglandes i dina ögon...

Den låg i dina händer, skälvande

Min själ

Nattväsen

Ännu en gång ser jag ut över havets piskande vågor. Det var länge sedan jag stod här senast, många år har gått och mycket vatten har flutit under broarna. På den tiden var jag vacker, levande, och vid min sida hade jag Sage, den man som på bara några minuter skulle förändra hela min framtid. Nu står jag här ensam, för allra sista gången. Om bara några timmar ska jag bege mig härifrån för att aldrig komma tillbaka igen.

Enda anledningen till att jag står här nu är för att berätta om mitt liv och för att försäkra mig om att mina likars historia och vedermödor kommer att föras vidare trots att de som utgjort den försvinner in i glömskan, en efter en.

Mitt namn är sedan länge glömt av alla utom mig själv, men jag har heller ingen användning för det. Jag döptes efter min mormor som hette Maria, men numera kommer alla ihåg mig under namnet Layara. Det är inget vanligt namn, men så är jag heller ingen vanligt kvinna. Det var den där natten på klippan vid havet tillsammans med Sage mitt namn glömdes, eller snarare byttes bort. Det var en naturlig följd av det val jag gjorde där, och som skulle komma att förändra både mitt liv och min själ.

Vi hade inte stämt möte på klipporna vid det stormiga havet, men på något sätt visste vi båda att det var där vi skulle träffas efter att var för sig tagit oss ut från staden, var och en på sitt sätt. Sage var inte som alla andra, och jag accepterade det redan från den stund jag först mötte honom i en mörk gränd där han räddade mig från att falla i slavhandlarnas händer. Sedan dess tillbringade vi alla dygnets vakna timmar tillsammans. På nätterna strövade vi genom staden, i skydd av mörkret letade vi efter ett krypin där vi kunde sitta och berätta våra livs historier för varandra, och vi litade båda helt på varandra. I gryningen skildes vi åt, och jag livnärde mig på att stjäla frukt från marknadsstånden på torgen och aktade mig noga för att bli sedd. Men när man inte ser ut som alla andra är det svårt, och snart var vakterna på jakt efter mig.

Det var där ute på klipporna som vi blev ett, Sage och jag, och det var där han gav mig sin vackraste gåva – den enda gåvan. Det var där han gav mig kyssen som skulle göra mig till hans like, kyssen som förändrade allt. Kyssen som gjorde mig till den jag är idag, gjorde mig till Layara. Det var där han första och enda gången smakade mitt blod, och jag hans.

Det är många hundra år sedan nu, jag är många erfarenheter rikare och lika ensam som jag var när jag fortfarande var dödlig. Vad jag vet är jag den enda av oss som fortfarande är vid liv, alla andra har blivit dödade eller omintetgjorts i bränder, eller av glömska blivit kvar i ljuset och bränts till damm. Alla var vi förenade av ett band, mycket starkare än något annat som någonsin har funnits. Livstråden som stärktes varje gång vi drack det livgivande blodet gjorde att vi kunde förnimma varandras närvaro på långa avstånd, och om vi befann oss inom en inte alltför snäv omkrets kunde vi också mötas i Mörkret och tala med varandra. Mörkret var en plats dit bara mina likar kunde ta sig, en annan värld som är som en skugga av den fysiska världen där vi kunde se varandra som skuggor med olika färgtoner som gjorde att vi kunde känna igen varandra. Men nu är den tiden förbi och ensam står jag här nu inför vindens piskande och vågornas dån.

Natten då jag kände det sista bandet brytas hade 389 år gått sen min pånyttfödelse, och jag levde i Wischamp som en välbärgad kvinna bland stadens adel. Jag hade precis kommit åter till min våning efter ännu ett nattligt strövtåg genom de nästan tomma gatorna, och en måltid som lämnade en del i övrigt att önska när jag kände att något drog i livstråden. En sekund senare brast den, och det kändes som om någon stuckit en kniv rakt genom hjärtat. Det var Sage.

Vi var de sista två, och hade tillsammans bestämt att vi inte skulle ge vår gåva, som alltmer kommit att likna en förbannelse, till någon mer människa, utan låta det sluta med oss. Den olyckliga tillvaro vi förde de sista åren, då en livsdrickare inte längre kunde hålla sin identitet hemlig, ledde till att vi inte var säkra någonstans. När så våra likar en efter en avslöjades och förintades mer eller mindre frivilligt bestämde vi oss för att avsluta våra band till tidens folk, och isolera oss där vi en gång mötts.

Men vi hann aldrig så långt. Jag fick aldrig reda på varför, men bara några dagar innan vi skulle träffas vid havet för att tillsammans möta vår undergång brast den sista tråden som ledde till Mörkret. Jag bestämde mig för att fullfölja våra planer trots att jag nu skulle vara ensam.

Nu står jag här och tänker tillbaka på allt som varit. Alla de år som förflutit sedan den där dagen. Jag känner vindens piskande mot mitt ansikte, och den salta doften av vågorna som vrålar nedanför och känner att nu är det färdigt, fullbordat. Ingen mer kommer att känna den njutning som alltid var närvarande vid utbytet av livsdrycken, inte känna skräcken för att bli upptäckt och avslöjad. Nu är det snart dags. Mina avsked är tagna, längtan efter evigheten har bleknat, och nu finns bara längtan efter slutet. Nu väntar jag på gryningen och solens första strålar mot min hud. Min första soluppgång på 389 år. Min sista soluppgång. Det är nära nu, bara sekunder kvar tills solstrålarna kommer att snudda vid mitt ansikte och förvandla min kropp till aska. Nu kommer slutet, mitt liv, och min död är slut. Förintelsen och överlämnandet är här. Ett andetag, och jag lämnar allt.

Utan dun

Det finns många sorters kuddar, men det finns en sak som är viktigare än andra när man väljer kudde. Det finns kuddar med dun, och så finns det kuddar utan dun. Kuddarna med dun är mjuka, formbara, men sjunker ihop under natten, så att man måste puffa upp dom innan man går och lägger sig på kvällen. Kuddarna utan dun är också mjuka, men platta och tråkiga. De framkallar inga nysningar som dunkuddarna kan göra, och så slipper man puffa upp dem på kvällarna. Men det är dunkuddar alla vill ha, jag också.

Men det är ingen sån kudde jag har, jag har en kudde utan dun som inte behöver puffas upp, men som heller aldrig blir riktigt skön. Oftast får man vika den dubbel, eller försöka sova med armarna under den för att den ska bli lite tjockare, högre.

Ibland sover man riktigt gott på den där kudden, en dag när man har arbetat hårt är det alldeles underbart att luta huvudet mot kudden och oftast hinner man knappast tänka att man håller på att somna förrän man sover.

Ibland kan jag få för mig att världen är en enda stor kuddaffär, och kuddarna är alla människor. De flesta är såna där kuddar med dun i, mjuka, formbara, härligt sköna att luta huvudet mot. Några, som jag, är kuddar utan dun. Lite hårdare, plattare, tråkigare. Och vem vill ha en sån kudde - egentligen? Vill inte alla ha en sådan där skön, mjuk kudde med dun inuti, som man i och för sig måste puffa upp, men som är så underbar när man väl fått ordning på den? Oftast känns det som om ingen vill ha mig, jag är väl för platt och trist antar jag, och det känns hemskt att tänka på. Det är nästan som om jag inte vill leva mer alls när det känns som värst.

En gång försökte jag faktiskt sluta leva, jag la mig i badkaret skar upp handlederna med ett rakblad och höll huvudet under vattnet. Men när jag nästan inte kände nånting alls mer kom mamma inrusande i badrummet. Jag hade glömt låsa dörren, och nu vill jag inte försöka igen för jag har börjat tänka mer om min kuddteori.

Jag berättade om den för en präst en gång - jag tycker om att gå till kyrkan även fast jag inte är kristen - och hon sa något som fick mig att fundera, och börja hoppas att nån en dag kanske visst vill ha mig, även om jag inte är en dunkudde.

"Låt oss säga du är en kudde utan dun, som behåller formen vad man än gör med den, och som kan se lite platt och tråkig ut, medan andra är dunkuddar som formar sig efter huvudena som läggs på dem, men som för att få en fin form måste puffas upp hela tiden. Dessutom kan de få sin omgivning att börja nysa.

Många vill ha en dunkudde, eftersom den anpassar sig till rådande förhållanden och man kan själv bestämma hur man vill ha den. Den är fin att se på, och mysig att lägga huvudet på när den väl är formad på rätt sätt. Tänk nu på alla dunkuddsmänniskor, de människorna som är så anpassningsbara att de inte kan behålla sin form på egen hand, utan måste ha någon som säger åt dem, visar dem hur de ska vara. Vill du verkligen vara en sådan människa? Den som vill ha en dunkudde vill ha allting anpassat efter sig själv och ser inte till de egenskaper en kudde utan dun kan ha.

En människa som alltid ändrar sig beroende på vem det är som är i närheten är det ingen som vill ha. Var stolt över att du är en kudde utan dun, med egna åsikter, tankar och känslor, och leta reda på en annan kudde, utan dun, som uppskattar dig som du är och som du kan vara dig själv tillsammans med.

Kuddmänniskan utan dun som är du har bara inte blivit hittad av rätt köpare än, men när den blir det kommer du att vara lycklig."

Sen den dagen jag hörde det, så bryr jag mig inte om att alla andra verkar vilja ha dunkuddar, jag sover i alla fall bäst på min kudde, utan dun.

Flickan från det förflutna

Det finns en mening med allt, sa hon och log mot mig. Hennes gröna ögon lyste i dunklet och huden skimrade som om den var av siden.

Vågorna kluckade mot den benvita sanden, så stilla men ändå så intensivt. Månens gyllene skära speglade sig i det böljande vattnet och stjärnorna tycktes dansa under flickans tankar. En natt som gjord för drömmar, en natt som gjord för hemligheter.

Det enda som hördes i nattens stilla ljud var mina andetag, och hennes. Hon, flickan från mina drömmar, flickan från det förflutna, stod framför mig, så som jag alltid vetat att hon en dag skulle göra. Utan tvång, utan krav såg hon på mig med en sorts sorgfylld glädje i sina vackra ögon. Under alla år som gått, under alla år av smärta och sorg hade hon varit den som burit mig vidare, den som hållit mig upprätt under alla mina vedermödor, alla mina kval. Alla mina år av ensamhet hade hon funnits där, så nära, men ändå så avlägsen. Som en viskning i vinden, som en viskning som nästan, men inte riktigt, är tystnaden.

Äntligen hade hon blivit synlig för mig, vävd av dimmans slöjor och daggens droppar, med en klädnad gjord av spindelväv.

Din hemlighet, sa hon, är i säkerhet hos mig. Nu kan du börja leva, leva det liv du drömt om sedan den dagen du upptäckte att du var ett tomt skal som andra fyllde. Var inte rädd, du kommer att finna din lycka. Din styrka är stor, och ditt förflutna kommer att hjälpa dig.

Det finns en mening med allt, sa hon och gick sin väg, ut ur mitt liv för att aldrig mer se sig om.

Änglavingar

Jag hade drömt om snäckskalsmarmor och solskensdroppar,
sommarnattsängar och öppna vidder
Jag önskade inget högre än att på änglavingar sväva bland vindarna och dansa på regnbågen
Och så kom du

Ut ur oljudet av glaserade skratt och oartikulerade dån kom du,
in i tystnaden i min värld med fågelsång och daggdroppar, älvedans och violdoft

Du bröt min tystnad, men det var vackert,
inte alls som när djävulen kom för att dansa med mig
Inga förtvivlade skrin, inget os från svavel och ingen bränd regnbåge;
bara delfinsång och daggdroppsnektar

Ända in i solnedgången hade jag väntat på dig,
syrendrömmar ända sedan gryningens spetsiga solstrålar stack hål på min nattdvala

Förlåt mina tankars iver men vill du vara mina ängalvingar?

Du vände mina tindrande ögon ryggen
och jag såg att dina änglavingar bara var trasiga plastpåsar som fladdrade i den iskalla vinden
Plötsligt var du borta

Min tystnad splittrades för alltid i samma stund som mitt hjärta slutade slå

Vindlingar

Vindla, mina tankar!
Sök er ut från ert innersta hem
följ spåren efter vinden som for fram
över vidderna jagandes
den ende

När han funnits och förts åter
sjung om det vackra;
den rodnande himlarymden
stjärnefylld till bristning,
det virvlande havet

Följ sedan spåret åter till ert tjäll
låt honom vandra åter till sin hemvist
vilande i känslan
av evig lycka
förenad med evighetens stillhet

Sträck ut handen

Han föll fritt från himlen
och skrek på hjälp

Hon sa
Sträck ut din hand
så ska jag försöka fånga dig i fallet
men jag kan inte lova att jag lyckas.
Jag är ju bara en människamed samma tankar, känslor och ord som du.
Så varför förväntar du dig att jag ska klara allt som du inte klarar?
Varför tror du att jag kan reda ut ditt livs trasselsudd
som bara en sax kan få ordning på?
Och vad i all världen har fått dig att tro att jag kan fånga dig - alltid - vad som än händer?
Jag vill gärna försöka, men vissa saker klarar man bara
om man tar till nätet, saxen och hammaren.
Och det kan göra ont att ordna upp sitt liv,
bara så du vet.
Jag vill inte såra dig eller göra dig illa,
men jag kanske måste om jag ska kunna hjälpa dig

Men det ordnar sig alltid - på nåt sätt,
det är det enda jag kan lova dig
Det kommer att ordna sig

Han sträckte ut handen och landade mjukt

On the shore of everything

Låt inte tystnaden eka tomt. Låt inte avgrunden bli större än bäckens porlande. Låt inte tankarna föra dig bort från din önskan. Låt inte den heta strömmen av lava och förnuft stoppa dina drömmar från att uppfyllas. Flyg över dem på vingar av månljus och vänners kärlek!

Det allra första inlägget

Efter att ha bloggat ett tag om både det ena och det andra, min vardag, betraktelser, funderingar, recept, tankar, dikter, noveller och annat smått och gott har jag nu bestämt mig för att skapa ännu en blogg - en som enbart koncentreras runt det jag skriver.

Inom kort kommer jag börja lägga ut mina redan skrivna saker här, för att sedan fylla på alleftersom material tillkommer. Tillsvidare finns en del av dem upplagda på min vardagsblogg, Tibicina, som är uppdaterad idag.