Under nymånen

(Kommentar: Ännu en novell som skrevs till Catahyas antologi/tävling, men på temat skräck.)

Med ett enda djupt andetag slog hon plötsligt upp ögonen. Långsamt hade hon känt livet komma smygande tillbaka till sin kropp, och nu var hon vaken. Den numera välbekanta känslan av hunger gjorde uppvaknandet bryskt och mörkret som tidigare sänkts över hennes sinne skingrades lika hastigt som om en stormvind hade löst upp dimman som svävade över en skogstjärn i gryningstimmarna. Hela hennes väsen var inställt på att skaffa föda när hon ljudlöst rörde sig genom rummet. Jordgolvet kändes svalt under hennes bara fötter och luften kändes mättad av dofter, mustiga dofter, som påminde om doften av jordkällare heta sommardagar. Trots det kompakta mörkret där inne gled hon utan misstag raka vägen fram till den tunga ekdörren, blankpolerad efter århundraden av händer, som gled upp med ett dämpat knarrande. Hon drog ett djupt andetag av den isande kalla luften och steg ut i skymningens dunkel.

---

Fotstegen ekade där hon i snabb takt gick gatan fram. Enstaka upplysta fönster skvallrade om att några få nattmänniskor fortfarande var vakna trots den sena timmen, och dimman hängde som i klasar runt lamporna som glimmade som ensamma stjärnor. Hennes andetag lät ansträngda i mörkret mellan husväggarna, för varje steg hon tog ökade pulsen tills den dånade som dundrande åska i hennes öron. Nu var hon nästan helt säker på att någon följde efter henne trots att hon inte hörde några steg bakom sig. Känslan av att vara betraktad kastade sig plötsligt över henne och efterlämnade en känsla av skenande panik. Bara ett kvarter kvar, bara ett kvarter… Nu sprang hon nästan förbi dörrarna, nycklarna skramlade där hon höll dem i ett fåfängt försök skapa en gnutta trygghet. Just som hon svängde runt det sista hörnet kom någonting rasande ur mörkret, och redan innan hennes kropp med skenande hjärta slog i de av regn våta kullerstenarna kände hon den kalla munnen mot halsen, och förstod.

---

Med en blick loj av mättnad såg hon hans varma gestalt smälta in i stadens skuggor. Leende för sig själv dolde hon sina blodröda läppar och kände den obefintliga pulsen dunka genom kroppen, flödande av liv. Han skulle aldrig minnas det, men han skulle bli hennes första och sista. In i evighetens underliga vindlingar och dunkla vrår skulle han följa henne. Han tillhörde henne – bara henne. Med en suck sprungen ur längtan och ett leende som avslöjade de spetsiga hörntänderna gled hon ljudlöst efter den försvunna gestalten. Endast den tunga tystnaden och stadens plötsliga stillhet avslöjade att rovdjuret än en gång var på jakt.

---

Den tunga dunsen åtföljdes av trampet av bara fötter som snabbt avlägsnade sig. Nu var tystnaden total. En kompakt, svart tystnad som bredde ut sig tills den fyllde upp varenda liten vrå av hans sinne, kallt sipprande in genom varje por, varje öppning, som spred en kyla utan like i hans lemmar. Tyngre och tyngre blev kroppen, tankarna fjättrades som i gyttja och blev tröga. När andningen äntligen upphörde var själens försök till vandring för länge sedan oskadliggjorda av den tunga tystnadens svärta.

---

En enda tanke snuddade hennes sinne innan hon lugnt föll in i drömlös sömn igen. Det är fullbordat.

Solens dotter

(Kommentar: Skrevs till en antologi/tävling på temat tecken i Catahyas regi, men kom inte med.)

Han låg ihoprullad på samma sätt som han legat sedan tidernas begynnelse. Den långa kroppen höll han snodd runt sina ben, och huvudet vilade på svansen. De tunga andetag han drog in syntes knappt, än mindre hördes de. För en åskådare skulle han ha tett sig livlös, ja, man skulle rentav ha kunnat missta honom för en sten, eller snarare en stenskulptur, om det inte hade varit för det svaga skrapande som hans högra tass åstadkom när den i takt med de osynliga andetagen drogs en oändligt kort sträcka över jorden där han låg.

Flickans ljusa lockar böljade ut över kudden där hon låg. Det svaga men klara skenet från ljuset bredvid sängen fladdrade över hennes fridfulla ansikte och hon sov en till synes lugn sömn, men kvinnan som satt i den knarriga gungstolen vid sidan om sängen visste bättre. En tår trillade långsamt nedför den gamlas kind för att slutligen falla ned på hennes knäppta händer. Det var inte längesedan flickan hade sprungit runt i skogen men nu låg hon där i sängen med pannan het av feber och ett varigt brännmärke på skuldran.

Han visste att tiden för hans uppvaknande närmade sig. Han hade börjat drömma stilla undanglidande drömmar. Små minnesfragment skimrade till i hans medvetande men sjönk genast undan när han sträckte sig efter dem, och för var gång det hände kände han hur hans sömn blev allt grundare. Förändringarna i kroppen hade kommit smygande så långsamt att han först inte lade märke till dem. Sakta, sakta hade hans färg skiftat från den gråa ton han alltid hade haft till en glänsande djupt grön nyans. Det svaga mönstret av guldglittrande fjäll som alltid hade prytt hans panna hade blivit så starkt att det nästan lyste av sig självt, och nu spelade månljuset som sipprade in genom grottans tak kittlande över hans glittrande kropp. Det skulle inte dröja länge till.

”Solriel, min flicka. Jag hoppades in i det sista att detta aldrig skulle ske.” Den gamla strök flickan försiktigt över den heta pannan, medan hon med darrig röst talade till henne. ”Men nu kan jag inte förneka det längre, du lämnar mig snart. Kommer du ihåg hur jag berättade sagorna om Solen när du var mindre? Det finns en ännu en berättelse, en som jag alltid hoppades slippa berätta… Legenden om Solens dotter.” Kvinnan suckade och slöt ögonen en stund. Flickan hade börjat vrida sig oroligt, ögonen rörde sig under ögonlocken och ansiktet blossade rött. Kvinnan samlade rösten igen, men flera tårar rullade nedför hennes haka. Hon började berätta.

Allt oftare drömde han nya drömmar, allt oftare såg han bilder av människor som levde tätt tillsammans. Kristallklara syner av barn som lekte, skog som vajade och vågor som långsamt rullade över sand. Drömmarna hade blivit längre, och mycket tydligare, även om de ibland inte alls kändes som drömmar. Ibland var det nästan som om han såg världen genom någon annans ögon. Hans medvetande hade på något sätt skärpts, och under de allra verkligaste drömmarna, de som han om han bara kunde få kroppen att lyda skulle ha kunnat ta ett kliv rakt ut i, kände han något eller kanske någon som sträckte sig efter honom.

”En gång för mycket länge sedan gick Solen ännu omkring på jorden och hans hustru Månen vandrade vid hans sida. Deras barn många och ystra, och alla var de mycket olika varandra. När några av dem var vänliga och tankfulla uppvägde andra det genom att vara vildsinta och obetänksamma. Vid denna tid levde också stora havsormar, fauner, drakar och andra varelser som idag bara lever i sagorna på jorden. Solens söner och döttrar hade alla sådana varelser till lekkamrater.

När de vuxit upp drog de tillsammans med sina följeslagare ut i världen för att hjälpa sin far att sköta den, men mycket av det de gjorde fick hemska följder för människorna. När ett solbarn av obetänksamhet orsakat stora bränder som ödelade många av människornas områden försökte ett annat släcka dem och lindra brändernas verkan med stora snöfall och stormar som istället för att hjälpa gav människorna mer problem. Många frös, och många svalt ihjäl. Vart barnen än drog fram fick människorna bekymmer.

Människorna klagade till sist hos Solen, som blev mycket bekymrad. Han förstod att hans barn ville väl men inte kunde förstå hur deras handlingar skadade människorna. Efter mycket grubblande beslutade han sig för att ta med sig sin familj och flytta upp till himlavalvet istället. Där skulle han kunna se hela jorden och med hjälp av sina barn kunna hjälpa jordens invånare bättre.

Solens yngsta dotter, Glädjen, bestämde sig för att stanna kvar på jorden utan sin familj. Glädjen var nämligen inte som de andra solbarnen. Hon saknade följeslagare, men besatt istället en vishet som de andra aldrig hade haft. Hon förstod att hon aldrig skulle kunna använda de krafter hon fått genom sin far utan att det skulle få hemska följder, så istället vandrade hon runt bland människorna och spred värme och glädje till dem.

Länge vandrade hon. Hennes far och mor och alla hennes syskon slutade vänta på att hon skulle återvända till dem, och de drog sig långsamt allt längre bort tills allt som syntes av dem var små ljuspunkter långt bort i fjärran. Där, i sitt nya hem, kunde de inte längre skada människorna, utan kunde leva som de ville tillsammans med sina vänner. Bara Solen och Månen stannade kvar i närheten för att turas om att vaka över Glädjen.

Glädjen själv upphörde aldrig att längta efter sina syskon eftersom hon inte hade någon att tala med, och en vacker dag upptäckte hon att människorna hade funnit andra källor till sin glädje och glömt bort henne. Då försökte hon återvända hem, men precis när hon skulle ta språnget upp på himlen snubblade hon och föll ner i en djup rämna i marken. Hennes kropp försvann i avgrunden, men hennes själ fångades upp av vinden som förde den runt bland människorna. Legenden säger att den dagen då Solens tecken syns i skyn, kommer hennes själ att födas på nytt och när tiden är inne och tecknet åter blir synligt kommer hon att kunna ta sig hem till sin familj igen.”

Kvinnan drog efter andan, gråten stockades i halsen och gjorde rösten grumlig. Flickan andades lugnare nu och såg upp på kvinnan med dimmig blick. Hon hade inte långt kvar förstod den gamla, som sträckte sig efter träspannen, tog upp den våta trasan och började badda flickans panna. ”Jag minns första gången du berättade om den där grottan och varelsen som sov där inne. Först då visste jag, trots att jag misstänkte det redan den natt då norrskenet ritade mönster på himlen, samma mönster som nu finns på din hud. Du har aldrig varit en vanlig flicka Solriel, aldrig. Du har spridit så mycket glädje omkring dig, men nu är det dags för dig att lämna mig och fara hem.”

Försiktigt torkade kvinnan varet från det underliga märket på skuldran. Det glänste som av guld, och huden kring det var alldeles sval. Flickan såg upp på den gamla. I hennes blåa ögon skymtade den oändliga visdom som kvinnan så ofta sett under flickans uppväxt.

”Tack.” Hennes torra läppar viskade fram ordet innan hon slöt ögonen och andades ut för sista gången.

När han äntligen slog upp ögonen stod hon där och väntade på honom. Solen som sken ner genom grottans tak fick hennes hår att gnistra och märket på skuldran att glänsa av guld, precis som det identiska märket på hans egen panna. När han kastade sig upp i luften för att landa på hennes axel sade blicken i hennes ögon allt. Tillsammans gav de sig av mot himlavalvet, flickan och den gröna blänkande lilla draken på hennes axel. Solens yngsta dotter hade återvänt till sin far.

Älvedans

En doft av grönska ligger tung över skogsdungen där stigen vindlar sig fram mellan björkars täta klungor och granars stolta gestalter. Hit når inte den saltmättade vinden som sveper in från havet, här råder tystnad och stillhet.

Den nästan överväxta stigens barrtäckta jord letar sig in mellan mina tår, trädens grenar liksom sträcker sig efter min gestalt där jag försiktigt trevar mig in mot gläntans mitt. Lyssnar jag noga hör jag skogens alla små ljud som kan tas för tystnad om man inte lyssnar ordentligt. Små tassar som försiktigt rör sig över den otrampade jorden med krafsande små steg, det kärleksfulla kvittret två små trastar emellan, rasslet av hasselbuskens blad när en förlupen bris smeker sig in i dungen.

Ikväll sätter jag mig på den lilla, av mossa övervuxna stenen bredvid den stora bergsknallen. Med benen i kors och slutna ögon låter jag naturen komma mig inpå livet. Dofter, smaker, ljud.

Jag väntar i tystnad. Och jag hoppas.

För ibland, i det sällsamma ögonblicket mellan natt och dag då skymningens sista andetag hänger dröjande i luften, avslöjar sig de små rösterna. Små små fötter trampar på min kropp, läppar i miniatyr viskar i mitt öra.

Kom, följ oss. Dansa med oss i natt, i morgon, för alltid!

Och i natt ska jag följa dem i dansen.

Stilla, fridfullt, lämnar jag min kropp, vilande i bergets skugga på en bädd av mossa. Jag är fri att dansa med älvorna. Jag är fri.

Ensam

Du sitter på din säng och tittar ur genom fönstret, ner på gården och barnen som leker där. Du sitter där och tänker på hur vacker en sten kan vara när solen lyser på den, och låter tankarna stilla vandra vidare. Vid dina fötter ligger ett litet knyte av tygtrasor, ett litet gnyende hörs därifrån.

Nu sitter du inte upp längre, du har lagt dig ner. Du ligger ner på den välbäddade sängens överkast och håller blicken fäst vid tjärnorna i taket. Stjärnorna skulle vara din tillflykt när det blev för jobbigt, och det är där du hämtar din styrka. Styrkan du behöver för att klara av din skola, din dotter, ditt hushåll. För det har inte varit lätt, det ska gudarna veta. Att bli gravid när du ännu inte har tagit studenten, inte sett världen, är ingen dans på rosor. Och ingen har du haft som har kunnat hjälpa dig, ingen, inte ens Han har hjälpt dig, fast han lovade. Och skolan, den har du väl knappast kunnat koncentrera dig på när huvudet har varit fyllt av ångest för hur du ska kunna överleva, hur din dotter ska kunna överleva.

Nu glider dina tankar långt bort, och blicken slocknar, andetagen blir tyngre och tyngre. Flickans gnyende övergår i gråt, och snart är det enda som hörs barnets förtvivlande skrik. Dess mor har stängt sina ögon, och de blodiga handlederna vittnar om ett öde som blev för tungt att bära ensam.

Nattväsen

Ännu en gång ser jag ut över havets piskande vågor. Det var länge sedan jag stod här senast, många år har gått och mycket vatten har flutit under broarna. På den tiden var jag vacker, levande, och vid min sida hade jag Sage, den man som på bara några minuter skulle förändra hela min framtid. Nu står jag här ensam, för allra sista gången. Om bara några timmar ska jag bege mig härifrån för att aldrig komma tillbaka igen.

Enda anledningen till att jag står här nu är för att berätta om mitt liv och för att försäkra mig om att mina likars historia och vedermödor kommer att föras vidare trots att de som utgjort den försvinner in i glömskan, en efter en.

Mitt namn är sedan länge glömt av alla utom mig själv, men jag har heller ingen användning för det. Jag döptes efter min mormor som hette Maria, men numera kommer alla ihåg mig under namnet Layara. Det är inget vanligt namn, men så är jag heller ingen vanligt kvinna. Det var den där natten på klippan vid havet tillsammans med Sage mitt namn glömdes, eller snarare byttes bort. Det var en naturlig följd av det val jag gjorde där, och som skulle komma att förändra både mitt liv och min själ.

Vi hade inte stämt möte på klipporna vid det stormiga havet, men på något sätt visste vi båda att det var där vi skulle träffas efter att var för sig tagit oss ut från staden, var och en på sitt sätt. Sage var inte som alla andra, och jag accepterade det redan från den stund jag först mötte honom i en mörk gränd där han räddade mig från att falla i slavhandlarnas händer. Sedan dess tillbringade vi alla dygnets vakna timmar tillsammans. På nätterna strövade vi genom staden, i skydd av mörkret letade vi efter ett krypin där vi kunde sitta och berätta våra livs historier för varandra, och vi litade båda helt på varandra. I gryningen skildes vi åt, och jag livnärde mig på att stjäla frukt från marknadsstånden på torgen och aktade mig noga för att bli sedd. Men när man inte ser ut som alla andra är det svårt, och snart var vakterna på jakt efter mig.

Det var där ute på klipporna som vi blev ett, Sage och jag, och det var där han gav mig sin vackraste gåva – den enda gåvan. Det var där han gav mig kyssen som skulle göra mig till hans like, kyssen som förändrade allt. Kyssen som gjorde mig till den jag är idag, gjorde mig till Layara. Det var där han första och enda gången smakade mitt blod, och jag hans.

Det är många hundra år sedan nu, jag är många erfarenheter rikare och lika ensam som jag var när jag fortfarande var dödlig. Vad jag vet är jag den enda av oss som fortfarande är vid liv, alla andra har blivit dödade eller omintetgjorts i bränder, eller av glömska blivit kvar i ljuset och bränts till damm. Alla var vi förenade av ett band, mycket starkare än något annat som någonsin har funnits. Livstråden som stärktes varje gång vi drack det livgivande blodet gjorde att vi kunde förnimma varandras närvaro på långa avstånd, och om vi befann oss inom en inte alltför snäv omkrets kunde vi också mötas i Mörkret och tala med varandra. Mörkret var en plats dit bara mina likar kunde ta sig, en annan värld som är som en skugga av den fysiska världen där vi kunde se varandra som skuggor med olika färgtoner som gjorde att vi kunde känna igen varandra. Men nu är den tiden förbi och ensam står jag här nu inför vindens piskande och vågornas dån.

Natten då jag kände det sista bandet brytas hade 389 år gått sen min pånyttfödelse, och jag levde i Wischamp som en välbärgad kvinna bland stadens adel. Jag hade precis kommit åter till min våning efter ännu ett nattligt strövtåg genom de nästan tomma gatorna, och en måltid som lämnade en del i övrigt att önska när jag kände att något drog i livstråden. En sekund senare brast den, och det kändes som om någon stuckit en kniv rakt genom hjärtat. Det var Sage.

Vi var de sista två, och hade tillsammans bestämt att vi inte skulle ge vår gåva, som alltmer kommit att likna en förbannelse, till någon mer människa, utan låta det sluta med oss. Den olyckliga tillvaro vi förde de sista åren, då en livsdrickare inte längre kunde hålla sin identitet hemlig, ledde till att vi inte var säkra någonstans. När så våra likar en efter en avslöjades och förintades mer eller mindre frivilligt bestämde vi oss för att avsluta våra band till tidens folk, och isolera oss där vi en gång mötts.

Men vi hann aldrig så långt. Jag fick aldrig reda på varför, men bara några dagar innan vi skulle träffas vid havet för att tillsammans möta vår undergång brast den sista tråden som ledde till Mörkret. Jag bestämde mig för att fullfölja våra planer trots att jag nu skulle vara ensam.

Nu står jag här och tänker tillbaka på allt som varit. Alla de år som förflutit sedan den där dagen. Jag känner vindens piskande mot mitt ansikte, och den salta doften av vågorna som vrålar nedanför och känner att nu är det färdigt, fullbordat. Ingen mer kommer att känna den njutning som alltid var närvarande vid utbytet av livsdrycken, inte känna skräcken för att bli upptäckt och avslöjad. Nu är det snart dags. Mina avsked är tagna, längtan efter evigheten har bleknat, och nu finns bara längtan efter slutet. Nu väntar jag på gryningen och solens första strålar mot min hud. Min första soluppgång på 389 år. Min sista soluppgång. Det är nära nu, bara sekunder kvar tills solstrålarna kommer att snudda vid mitt ansikte och förvandla min kropp till aska. Nu kommer slutet, mitt liv, och min död är slut. Förintelsen och överlämnandet är här. Ett andetag, och jag lämnar allt.

Utan dun

Det finns många sorters kuddar, men det finns en sak som är viktigare än andra när man väljer kudde. Det finns kuddar med dun, och så finns det kuddar utan dun. Kuddarna med dun är mjuka, formbara, men sjunker ihop under natten, så att man måste puffa upp dom innan man går och lägger sig på kvällen. Kuddarna utan dun är också mjuka, men platta och tråkiga. De framkallar inga nysningar som dunkuddarna kan göra, och så slipper man puffa upp dem på kvällarna. Men det är dunkuddar alla vill ha, jag också.

Men det är ingen sån kudde jag har, jag har en kudde utan dun som inte behöver puffas upp, men som heller aldrig blir riktigt skön. Oftast får man vika den dubbel, eller försöka sova med armarna under den för att den ska bli lite tjockare, högre.

Ibland sover man riktigt gott på den där kudden, en dag när man har arbetat hårt är det alldeles underbart att luta huvudet mot kudden och oftast hinner man knappast tänka att man håller på att somna förrän man sover.

Ibland kan jag få för mig att världen är en enda stor kuddaffär, och kuddarna är alla människor. De flesta är såna där kuddar med dun i, mjuka, formbara, härligt sköna att luta huvudet mot. Några, som jag, är kuddar utan dun. Lite hårdare, plattare, tråkigare. Och vem vill ha en sån kudde - egentligen? Vill inte alla ha en sådan där skön, mjuk kudde med dun inuti, som man i och för sig måste puffa upp, men som är så underbar när man väl fått ordning på den? Oftast känns det som om ingen vill ha mig, jag är väl för platt och trist antar jag, och det känns hemskt att tänka på. Det är nästan som om jag inte vill leva mer alls när det känns som värst.

En gång försökte jag faktiskt sluta leva, jag la mig i badkaret skar upp handlederna med ett rakblad och höll huvudet under vattnet. Men när jag nästan inte kände nånting alls mer kom mamma inrusande i badrummet. Jag hade glömt låsa dörren, och nu vill jag inte försöka igen för jag har börjat tänka mer om min kuddteori.

Jag berättade om den för en präst en gång - jag tycker om att gå till kyrkan även fast jag inte är kristen - och hon sa något som fick mig att fundera, och börja hoppas att nån en dag kanske visst vill ha mig, även om jag inte är en dunkudde.

"Låt oss säga du är en kudde utan dun, som behåller formen vad man än gör med den, och som kan se lite platt och tråkig ut, medan andra är dunkuddar som formar sig efter huvudena som läggs på dem, men som för att få en fin form måste puffas upp hela tiden. Dessutom kan de få sin omgivning att börja nysa.

Många vill ha en dunkudde, eftersom den anpassar sig till rådande förhållanden och man kan själv bestämma hur man vill ha den. Den är fin att se på, och mysig att lägga huvudet på när den väl är formad på rätt sätt. Tänk nu på alla dunkuddsmänniskor, de människorna som är så anpassningsbara att de inte kan behålla sin form på egen hand, utan måste ha någon som säger åt dem, visar dem hur de ska vara. Vill du verkligen vara en sådan människa? Den som vill ha en dunkudde vill ha allting anpassat efter sig själv och ser inte till de egenskaper en kudde utan dun kan ha.

En människa som alltid ändrar sig beroende på vem det är som är i närheten är det ingen som vill ha. Var stolt över att du är en kudde utan dun, med egna åsikter, tankar och känslor, och leta reda på en annan kudde, utan dun, som uppskattar dig som du är och som du kan vara dig själv tillsammans med.

Kuddmänniskan utan dun som är du har bara inte blivit hittad av rätt köpare än, men när den blir det kommer du att vara lycklig."

Sen den dagen jag hörde det, så bryr jag mig inte om att alla andra verkar vilja ha dunkuddar, jag sover i alla fall bäst på min kudde, utan dun.

Flickan från det förflutna

Det finns en mening med allt, sa hon och log mot mig. Hennes gröna ögon lyste i dunklet och huden skimrade som om den var av siden.

Vågorna kluckade mot den benvita sanden, så stilla men ändå så intensivt. Månens gyllene skära speglade sig i det böljande vattnet och stjärnorna tycktes dansa under flickans tankar. En natt som gjord för drömmar, en natt som gjord för hemligheter.

Det enda som hördes i nattens stilla ljud var mina andetag, och hennes. Hon, flickan från mina drömmar, flickan från det förflutna, stod framför mig, så som jag alltid vetat att hon en dag skulle göra. Utan tvång, utan krav såg hon på mig med en sorts sorgfylld glädje i sina vackra ögon. Under alla år som gått, under alla år av smärta och sorg hade hon varit den som burit mig vidare, den som hållit mig upprätt under alla mina vedermödor, alla mina kval. Alla mina år av ensamhet hade hon funnits där, så nära, men ändå så avlägsen. Som en viskning i vinden, som en viskning som nästan, men inte riktigt, är tystnaden.

Äntligen hade hon blivit synlig för mig, vävd av dimmans slöjor och daggens droppar, med en klädnad gjord av spindelväv.

Din hemlighet, sa hon, är i säkerhet hos mig. Nu kan du börja leva, leva det liv du drömt om sedan den dagen du upptäckte att du var ett tomt skal som andra fyllde. Var inte rädd, du kommer att finna din lycka. Din styrka är stor, och ditt förflutna kommer att hjälpa dig.

Det finns en mening med allt, sa hon och gick sin väg, ut ur mitt liv för att aldrig mer se sig om.